I can see clearly now the rain is gone

Det gick snabbt utför för några veckor sen. Hade inte luft i lungorna för mer än de närmsta minuterna. Kunde inte andas. Sov i timmar vissa eftermiddagar. Orkade inte lyfta armarna. Och plötsligt en måndag morgon kände jag att jag höll på att kollapsa i mitt eget kaos. Så minuten innan det hände skyndade jag mig att ladda ner kryappen och fick kontakt med en läkare och jag berättade att jag höll på att gå under, att jag kände att livskraften rann ut ur mig genom armarna för jag orkade inte lyfta dem mer, att jag inte såg någon framtid, att jag höll på art kvävas av min situation, att väggarna kom närmare och närmare. Han frågade om jag klarade jobbet, om jag behövde sjukskriva mig, han frågade om har hade en plan att ta mitt liv. Absolut inte. Jag fick hjälp. Den första tiden blev allt ännu värre. Men så en dag när jag minst anade det kom jag på mig själv med att känna mig glad. Jag kom på att jag inte gråtit på flera veckor, jag som gråtit nästan varje dag. Jag är inte längre mitt i stormens öga utan har klivit ur kaoset och kan andas. Jag kunde bara samla kraft för de närmaste minuterna, att gå från sängen till badrummet och ha ångest i hela kroppen inför Mollys första ljud på morgonen som slog ner i mig som en bomb och som sen präglade nästa etapp som jag var tvungen att klara av. Allt handlade om att orka leva mig fram till nästa svårighet, som att klä på Molly, få i henne frukost, borsta tänderna, bli klar till taxin och samtidigt ha en ångest i kroppen inför att komma hem till samma svacka efter jobbet. Har insett att det var en depression jag varit fast i under många år. Det är ett under att jag inte gått under. Jag ser och förstår hur djupt nere jag var och vad det gjorde med mig. Nu ser jag klart. Jag kan tänka färdigt en tanke. Jag kan tänka nya tankar. Det är som att se ljuset och komma tillbaka till livet. Jag känner mig lycklig glad fri tacksam och närvarade. Jag ser Molly på ett nytt sätt. Jag ser att hon är tyst och instängd och har inget och gör inget och det är otroligt sorgligt att se. Har inte sett det tidigare, för allt var min egen kamp att ens orka hjälpa henne med en strumpa. Jag har nu kraft att le och skratta och prata med henne fast jag inte får nåt svar. Det har jag inte kunnat på flera år. Jag ser Mimmi på ett nytt sätt och jag hör henne och ser henne samtidigt som jag kan scanna av allting runt Molly. Det har jag inte kunnat förut. Är så otroligt glad och tacksam över att få känna mig lycklig och närvarande och kunna ta in allt och uppskatta saker runt omkring mig. Kan knappt tro att det är sant och tänker nu att jag är glad för varje dag som det håller i sig, för varje dag som det gör det blir jag starkare och får mer kraft. Tänk att få vakna upp nu!

En kommentar

  1. Åh så jag känner igen mig. Ibland är det så svårt att se förbi svårigheterna att det bara tar över. Den där sorgen, grå, grötig, kladdig som aldrig verkar lämna mig. Sorg över det jag inte fick, som ibland tar över så jag inte ser vad jag faktiskt har. Alla runtomkring som inte förstår. Välmenande råd jag har lust att be dem stoppa upp någonstans. Åh, hur det där kan förlama mig, hur det är som att jag drunknar i den grå sorgegröten. Idag kan jag hantera det bättre. Lagar mindre gröt. Har fått hjälp att se det som är bra, fokusera på det. Leva här och nu. Går sådär vissa dagar, bättre andra. Glad att någon hjälpt dig se bättre, må bättre, det förtjänar du verkligen. ❤️❤️❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: