Det är som om orden inte fastnar längre. Jag kan inte fånga dem, hålla fast dem och göra dem till de där jag egentligen vill säga. Det som gör att dagarna flyter lätt och enkelt och inte tar långa omvägar runt tankarna och stryker tyst runt kanterna av det som var.
En dag förra veckan kom sommaren tillbaka. Den motade bort hösten för ett par dagar. Den brukar göra det. Och allt blir annorlunda och rätt, som om bitarna läggs på plats. Tog hissen upp till taket och kom 27 meter närmare himlen med K. Staden ligger vaken där framför mig och badar i den blå himlen. Solen träffar taken och uppe bland de rosa molnen tittar jag på flygplanen som är så nära. De är på väg nånstans. Bort eller hem. Jag är nån annanstans. I en annan stad. Bland andra människor. Allt ser annorlunda ut där uppe 27 meter närmare himlen. Vi gör inga planer och vi garvar åt saker som vi säger.
