Solen trycker sig igenom den ljusgrå himmel som försöker stanna i det blå. Det är fortfarande mjukt på klipporna. Jag ser att vattnet under broarna är sig likt och jag håller hårt om den blomstertid som kom och gick. Som var så varm och så lång, då jag räknade dagarna och jagade timmarna. Nu går tiden utan att vänta. Det är långt till nästa år och det är precis som det måste vara. Det skaver när sommar byter kläder till höst. Som en envis vind från nordligare grader. Jag flyttar in i skrubben, väggarna kommer närmare och skuggorna blir fler. Det är lite snett och vingligt och inte alls enkelt och tydligt när sommardagarna krymper. I nuet kommer allt så nära. Och jag springer.
