Jag idag och igår

Känns som jag liksom står utanför mig själv och ser in på mitt liv. Hur det snurrar och snurrar och hur jag liksom inte får ihop trådarna. Hur det sakta sjunker in att vi måste sänka förväntningarna ännu mer. Att inget nånsin blir ens i närheten. Hur jag får tänka om. Snurra ett varv till. Och sen landa. Nån annanstans. Igen. I snart tolv år har vi gått på Mollys väg i livet och spelat med hennes kort. Och efter snart tolv år står vi fortfarande och stampar på samma ställe. Ibland rasar det över mig att det är så orättvist. Nu är det en sån tid. Och jag letar efter nånstans att fylla på energin och en plats att slappna av. Hoppas jag hittar den snart för nu är det ljusare ute, fåglarna kvittrar, det är vår i luften och jag är sams med snön. 

 Och det är första gången på sju år som jag inte hann tänka på första veckan i Melbourne. Nu tänker jag desto mer. 

  

3 kommentarer

  1. Det ÄR orättvist och fullt förståeligt att du känner som du gör. Känner igen mig i dina tankar och de känslor du beskriver.

    Trots att vi aldrig träffats verkar det som att du bär på en sådan inre styrka och har förmågan att ständigt hitta nya vägar och förhållningssätt.

    Vi känner oss mest matta här, påbörjat kampen om att hitta rätt skolform och vet varken ut eller in. Igår diskuterade vi om vi inte bara skulle boka en enkelbiljett till något varmt land, fly, sänka alla krav och byta liv…

    1. Hej Katarina! Tack för dina fina ord. Jag har också så många gånger känt att vi flyr nånstans och gör nåt som passar och försvinner. Hur går det för er med letandet av skolform? Tittar ni på vanlig skola eller särskola? Vad får ni för råd och hjälp med det? Kram

  2. Ja, hur går det? Vi fick ju autismdiagnosen för knappt 2 år sedan. Då utlovades ny bedömning inför förskoleklass. Ringde dem i november då vi inte fått kallelse, men långa köer och de hänvisade tillbaka till psykolog hos Autismcentrum för bedömning. AC i sin tur hade inte heller möjlighet att genomföra bedömning i tid. Vi har nu blivit lovade kallelse i slutet av denna månad. Trött på alla samtal och allt jagande. Och olika bud och råd beroende på vem vi är i kontakt med.

    Eftersom skolvalet förskoleklass ska vara inne 15 februari så har vi nu skickat ansökan till ”vanlig” skola, men med förbehållet att det säkert blir behov av särskola. Andrahandsvalet har både vanlig/särskola. Helst vill vi ju att han ska hamna så rätt som möjligt från början och träffa super-engagerade pedagoger med hjärtat på det rätta stället. Att stanna kvar i förskolan känns inte aktuellt.

    Samtidigt är sonen kanske ett barn i gränslandet. Han har mer kognitiv funktionsnedsättning/språksvårigheter/lindrig utvecklingsstörning än det man nog förknippar med autism (dvs inga låsningar, repetitiva beteenden pratar en del, utveckling går framåt osv). Å andra sidan är det ju en spektrumdiagnos så han har väl lite allt möjligt inklusive ADD:).

    Längtar efter att han ska hamna rätt och bli sedd för den han är. Och få det stöd och möjlighet till lärande han så väl behöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: