Årets sista månad 

Så var den här igen. Julen! Känns som igår som det var svårt att ta sig fram de sista veckorna i till förra årets jul. Nu känns det helt annorlunda. Äntligen får man spela julmusik för glatta i livet och pynta och titta på julfilmer. Underbara julmånad! Men. Allt är inte guld som glimmar i december, fast mycket är det! Äntligen var det dags för julpyntandet och det blev en helg med tända ljus, låsningar och utbrott som avlöste varann, och smittade av sig från den ena till den andra till den tredje. Lagren tjocknade på igen och blev några fler och mycket tvivel tog sig in i sömmarna. Svettigt värre och det är ju så att man undrar om det är pms, klimakteriet, klimatet eller den alldeles vanliga vardagen! Vi klädde granen i ösregn och eftersom inte julgransfoten var i rätt färg var det bara att ställa sig under tak med sprayburken. Nu står den där, på ett kuddfodral till matta och klädd till tänderna av Molly och Mimmi och deras kulor och pyssel! Så himla fin!     Mellan julkulor, stjärnor, ljusslingor och sprayade julgransfötter fanns det för mycket tid att tänka och vi brutit ner diagnosen i småbitar. De där småbitarna som är utmaningen om man så vill, eller problemet om man ser det på det viset, som jag lätt halkar in på när det blir kallt ute. Det där som man kan titta på under lupp men ändå inte lösa, inte förstå, inte komma åt, inte hitta nyckeln till. Det är några saker. Jag vet inte hur jag ska beskriva det för mig själv, eftersom det är på mig de där grubblerier och de extra lagren sätter sig. Kom fram till två saker. Förutom allt annat. 

Sömnen. Det är två år sen vi fick kedjetäcket utskrivet av Autismcenter. Ingenting har hänt sen dess. Då hade det varit år av orolig sömn och svårt att somna. Det är fascinerande lång tid och det finns ibland ingen ork kvar till just detta, men det måste det så det är bara att fortsätta dag efter dag. Det är vår plikt och skyldighet och jag önskar att jag orkade mer. Sömnen ja. Hon är rädd för mörker. Hon somnar, ibland ganska fort, ibland efter upp till tre timmar, men hon vaknar hela tiden. Problemet är att vara själv när hon vaknar. Att. Vara. Själv. När. Hon. Vaknar. Precis vid tillfället då hon inser att ingen är där. Det är det som spökar och det är det som jag inte vet vad vi ska göra åt för hjälpa henne. Just den grejen kan man inte lära sig, hur många gånger jag ön går in och ut ur hennes rum. För det går går inte att lära sig om man inte är klar och mogen för det. Om hon sover bredvid mig och vaknar så är det ingen reaktion. Reaktion kommer av att vakna ensam. Att inte ha en livlina, inte ha nån att titta på, följa, få svaren ifrån. En livlina, ett schema, för att alltid veta vad som händer nu och sen och vad som förväntas av henne. En livlina för att inte tappa kontrollen. Vad ? När? Hur? Vad händer? Vad ska hända? När ska det hända? Hur ska det hända? Vad förväntas av mig? Det går inte att lära sig, det måste mogna fram. 

Pratet. Efter att varit ganska tyst i flera veckor är hon äntligen inne i en period av prat igen. Nu stänger hon in sig i lekrummet eller sitt rum, på toaletten eller står i vardagsrummet och pratar och pratar och pratar. Riktiga meningar. Många och flera och en efter en efter en. Meningarna och orden. När jag öppnar dörren eller när jag kommer in i vardagsrummet blir det tyst. Och jag tänker att om hon bara kunde fortsätta prata åtminstone vid matbordet, när det är bara vi, då skulle hon ju lära sig. Men inte ens då. Varför pratar hon med stängd dörr, men inte annars? Varför tystnar hon när vi öppnar dörren? Kontrollbehovet, livlinorna som är vi, det är också fyllt av krav. En fråga är ett krav som läggs på henne, en öppen dörr är ett krav som läggs på henne och frågorna Vad? Vad ska hända? Vad ska jag svara? När? När ska det hända? Ska jag svara nu? Vad ska jag svara? Hur ska jag svara? Om man då inte får ihop sin egen värld hur ska man kunna få ihop alla andras värld. Kravfyllt. Att vara bland oss är fullt med krav. Det är kanske det som är hennes extra lager, så som allt det här runt henne är mina extra lager.

Godnatt torsdag! Men först julfilm, te och godis!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: