#vigörvadvikan

Vilken dag! Underbart att få hugga i och hjälpa till att packa små bebis-kit i Annexet på Globen till flyktingar som strandad på grekiska öar. Tiden flög iväg och för varje låda som fylldes hann jag stanna upp och fundera vilken liten bebis som förhoppningsvis inte kommer frysa i höst. Mäktigt att få vara med och hjälpa till. Tillsammans med så många andra som också hjälper. Det är starka krafter som letat sig upp ur en hopplös värld. Det finns hopp och där bland de gigantiska högarna med kläder fanns det hopp för varje människa. Underbart. 

Från välgörenhet tillbaka till min egen verklighet med utbrotten från hell som fortfarande ringer i öronen. Har aldrig varit med om liknande. Mycket ska ut. Så är det och aldrig har jag känt mig så otillräcklig. Hjälp. Skulle man kunna säga. Men vi lär oss och hittar nya vägar. En porslinshund som plåster på såren och en rullbulle?

Från utbrott till ännu en husvisning och precis när vi flyttat in med alla våra saker så förlorar vi budgivningen. Eller rättare sagt, banken hade gett oss ett tak och det sprängde vi innan vi fick hoppa av tåget. Fan. Det var inte min dag idag. 

Men vi har redan tak över huvudet, vi sitter inte i en gummibåt på Medelhavet och vi sover inte på fel sida om taggtråden på ett spår i Ungern.

Och där tittade solen fram igen. Och #vigörvadvikan.

   
   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: