Först tittar dom på Mimmi

sen på mig, sen på Mimmi, på Micke, på Molly, sen på Mimmi igen. Sen vänder dom sig till den den de har bredvid sig och viskar något och så vänder sig den människan om och proceduren börjar om. Tittar på Mimmi, på mig, på Mimmi, på Micke, på Molly och sen på Mimmi igen. Andra kommer bara fram och frågar om hon är mitt barn. Eller om Mimmi och Molly är systrar. ”They look so different”. Andra tar mig på armen, tar Mimmi på armen och tittar på mig och skakar på huvudet. Och andra blir glatt förvånade när Micke nickar och säger att ”yes, it’s a miracle”. 

Nog för att jag vet att vi ser olika ut, och att det kanske väcker nåt man inte ser jämt, men vad är det som ligger så djupt rotat att man måste se likadana ut för att få vara familj? De flesta dagar  tog vi det med ro, men ibland blev det för mycket. Och jag tänker på hur Mimmi kommer det när hon förstår vad som händer runt henne. 

  

En kommentar

  1. Jag känner igen mig helt! Även fast vi ”bara” är 2.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: