Den första tiden

Det är så kul att blogga för ibland får jag får höra vad andra tycker och tänker och vill dela med sig av och vill höra om. Det är roligt! M skrev ett önskemål att skriva om tips och råd den första tiden så det tänkte jag göra nu. Allt jag skriver om utgår från mig, mitt och oss, från min och vår syn och sida på det som angår mig, mitt och oss och det som berör mig, mitt och oss. Ifall nån undrar! Men vem gör det!
Det är så mycket som vi gick igenom innan vi adopterade. Det var liksom inte bara att trippa vidare i sina högklackade och äta praliner som jag gjorde när jag var gravid med Molly. Det var så mycket att gå igenom för att komma fram till beslutet. Så mycket väntan, så mycket pappersarbete. Ändå var det så mycket som jag inte kunde och inte var beredd på. Som jag kanske skulle ha kunnat, och varit beredd på.
Kanske hade jag varit mer försiktig i början. Kanske hade jag tänkt så här och skickat ett ”pressmeddelande” och berättat mer om hur allt är. Jag hittade ett brev på nätet som jag skrev om så att det passar oss. Det kanske jag hade skickat ut. Nu har vi varit familj i snart tre år och det har gått bra allting. Det går det upp och ner och vissa perioder är vi tillbaka på vissa stigar som vi gick på i början. Vissa drag av olika saker från bakgrunden visar sig med jämna mellanrum så anknytningen fortsätter även då vi är helt och fullt självklara för varann idag.

”Efter alla år av väntan och längtan har vi fått en liten dotter och Molly har äntligen fått en lillasyster. Vår lilla tjej har vi gett namnet Mimmi Eniola Moa, hon är född den 15 juni 2011. Under sitt första år har hon bott på ett barnhem i Akure och ett i Lagos i Nigeria. Vi kommer att vara med henne i 6 veckor i landet innan vi får åka hem med henne. 

Det finns saker man som omgivning behöver veta om hur det är att adoptera och att adopteras. Saker som är livsviktiga för Mimmis anknytning och hennes fortsatta liv i vår familj. Vi vill berätta lite om hur det är att ta emot ett adopterat barn för att förklara varför vi gör som vi gör i vissa situationer när vi kommit hem som ny familj.

Mimmi har varit med om mycket i sitt korta liv innan hon kom till vår familj. Det betyder inte att hon har en ovanligt hemsk bakgrund, det vet vi inget om, men det är tufft för en liten människa att bli borttagen från sin biologiska mamma och vistas på ett barnhem i många månader med många olika vårdares ska sköta om henne och alla andra barn på barnhemmet. Barnen har fått kämpa hårt för att få uppmärksamhet och närhet, om de ens fått det överhuvudtaget och de har sträckt upp sina små armar mot alla vuxna som kan tänkas vara en potientiell famn. De har aldrig ägt någonting, inte en leksak, inte ens kläderna de har på kroppen. När vi tills slut möts och ska bli familj är vi ännu ett par vuxna i en lång rad av okända människor och vi ska nu hjälpa Mimmi förstå att vi på riktigt, vi är hennes familj. Det är hos oss det finns trygghet, värme, vi är familj. 

Vi känner inte varann, vi ser annorlunda ut, pratar ett annat språk och för oss är pusslet lagt och lyckan fullständig. Men Mimmi vet inte det. Och för Mimmi är det inte det. Hon gör som hon alltid gjort, för att överleva. Hon håller sig framme, hon skippade kanske krypandet och började gå direkt, för att ta sig fram och få det lilla hon kunde få. Hon kryper ur sängen och direkt till papperskorgen för att hitta en smula i ett gammal godispapper. Hon ska dessutom göra en lång resa till ett främmande land, tas bort från allt hon känner igen, till ett land där det finns hur mycket leksaker, kläder och mat som helst. Det är mycket att ta in för en ettåring som gått igenom mer under sitt första år än vi kan ana och förstå. Med detta i åtanken kanske man kan förstå hur känslig och sårbar vår relation är i början och hur viktigt det är att vi får jobba med anknytningen, en anknytning som inte är självklar och kommer av sig självt, som den gjorde med Molly, utan en anknytning som man måste öva på. Trots att vi har spenderat sex veckor i hennes ursprungsland. Den tiden var bara början på en lång anknytningsprocess som kommer vara i många år. Kanske hela livet. 

Vi behöver själva få känna efter hur allt känns och vad som är rätt i olika situationer med Mimmi, det är bara vi som kan göra det. Så vi kan ibland behöva vara för oss själva, få bestämma själva, göra som vi vet är rätt och bäst för oss. Mimmi måste få tid att gå vidare efter de separationer hon varit med om, för även om hon är en glad, framåt och nyfiken liten tjej så finns det sår i bakgrunden som måste få tid att läka. Vi vill att hon ska förstå vad en förälder är, vem som tar hand om henne, sover med henne, matar henne och tröstar henne. Vi vill lära henne att hon får gråta när hon slår sig, skrika när hon blir arg, äta när hon är hungrig, leka när hon vill, och att hon kommer till oss och lär sig bli tröstad. Så vi kommer hjälpa henne med det. Så vi kommer bära henne mycket och trösta vid minsta lilla skråma. Med tiden förstår hon vad en förälder är och vad man har dem till. Med tiden kommer allt det här, men hon måste lära sig det. Molly behövde aldrig sadla om och lära sig för oss självklara saker, det bara kom automatiskt. Det är lätt att tro att Mimmi är så öppen och nyfiken och orädd eftersom hon sträcker upp armarna till alla vuxna hon ser. Detta är en överlevnadstrategi för barn som levt på barnhem bland många barn. De behöver fylla sitt behov av närhet som alla små barn har. När denna famn inte finns, så tar de alla chanser, tyr sig till alla vuxna de kan hitta, vilket gör att de verkar orädda, nyfikna och framåt. Man kanske tänker att det är konstigt att vi inte vill ha kvar dessa egenskaper, som jag så gärna skulle velat att Molly hade. Men de här barnen gör detta pga en osäker och otrygg bakgrund.

Förhoppningsvis ser vi att Mimmi anpassar sig bra och att vi snabbt växer ihop till en familj och så småningom kommer vi troligen ha lyckats att ge Mimmi sin grundtrygghet hos oss. Men innan vi kommer dit behöver vi tid att växa ihop som familj. Allting vi gör måste styras av vad vi känner är rätt för Mimmi. Det kan vara en svår balansgång att gå och vi kommer lära oss under tiden.”

En kommentar

  1. Martina · · Svara

    Tack snälla du. Mycket fint att läsa. Jag ska förstås skicka en länk till min vän som väntar, så har hon stöd och pepp i dina ord om hon vill.
    Kram
    Martina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: