Veckans åsikt 

Nåt nytt här på bloggen! Veckans åsikt! Det har jag många av. Kommer samla dem under veckans åsikt! Ibland långa, ibland korta, ibland djupa, ibland ytliga. 

Börjar med att jag är så trött på alla duktiga föräldrar som skriver krönikor i tid och otid om slappa och slöa och lata föräldrar som inte kan hålla ordning på sina barn. Nu senast cirkulerar en om hur föräldrar inte kan sätta ner foten och bla bla bla. Man vet ingenting vad som ligger bakom ett beteende. Diagnoser, bakgrund med flera separationer, utvecklingsfaser. Molly kan totalt kollapsa i en butik, så att vi inte kommer ut, och där ligger en elvaåring på golvet och gråter och alla undrar vad hon har för slappa föräldrar. Mimmi kan gallskrika när vi lämnar ett ställe, kanske kan ha med hennes tidigare separationer att göra. Inget jag kan rå på, och inget jag kan göra nåt åt. Bara finnas för mina barn och alla deras känslor, hinder, svårigheter. Att då hela tiden få onda ögat från andra föräldrar och läsa krönika efter krönika om slappa och lata föräldrar spär ytterligare på alla de  extra lager som jag och många andra redan tacklas med. Jag tror att många gör så gott de kan i varje situation. Betydligt svårare saker kan ligga bakom än vad man ser med blotta ögat. 

Tröttsamt är det iallafall. Och jag har fullt upp med att förutse varje situation som kan uppstå i diagnosvärlden för att göra Mollys liv så bra och förståeligt som möjligt för henne, vilket jag verkligen inte klarar precis hela tiden. Så jag har inte tid för kritiserande föräldrar. Vore bättre om alla skötte sitt och visade lite intresse, förståelse och peppade varann istället!

9 kommentarer

  1. Bra skrivit! Kram!

  2. Katarina · · Svara

    Instämmer till 110%. Man kan väl tycka och tänka som man vill, men att skriva dessa otaliga krönikor och alla som sedan delar?

    Ett evinnerligt fingerpekande mot andra och samtidigt ett förhärligande av sitt egna alldeles perfekta föräldraskap. Tröttsamt är ordet.

  3. Word. (Som man tydligen säger nuförtiden.:-)) På plussidan är väl då kanske att man inte har så himla mycket tid att se alla som blänger på en för ens barn tar all ens uppmärksamhet i anspråk. Och att man (läs jag) är lite storväxt och fortfarande kan fungera som en hyfsat bra skiljevägg mellan barn och de blängande.
    Med hopp om mer sol,
    mm

  4. Ja, jag kan liksom inte få in i mitt huvud vad det spelar för roll för andra, hur jag hanterar mitt barn? Tar andra verkligen så stor skada av hans skrik som de får höra i någon/några minuter att de måste yvas om det i tidningarna. Man kan tro att barnen och vårat beteende är giftig senapsgas så som andra reagerar.

  5. Martina · · Svara

    Lägger till en liten solskenshistoria: min väninna stod på gatan och kom inte en centimeter med 3,5-åring med gigantiskt utbrott (inklusive rymningsförsök ut i trafik) plus bebis i vagn. En kille (25 år gammal ca) stannar och frågar vad han kan göra. Han kör sedan vagn m bebis hem så min väninna kan bära sin son som slår vilt omkring sig i tre kvarter. Tänk om vi alla bara kan vara så mot varandra?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: