Inne i dimman

Och jag tänker att det är ovan känsla, att kroppen är inne i dimman och inte orkar ut. Jag som hade sånt livsflow. Jag tittar på väggarna i rummet och tänker inga tankar. Låter bara timmarna rinna iväg. Ibland försöker jag sova, ibland tittar jag på några avsnitt av favoritserien. Jag är hungrig hela tiden men känner inte för att äta. Har klämt i mig fem apelsiner och en halv ingefära. Jag ser att våren pågår därute utanför de dammiga fönstren. Den lyser in och jag gör vad jag kan för att stänga den ute. Ljuset är för starkt. Mörkläggningsgardinen släpper in det ändå, på sidorna sipprar det in. Känns ändå skönt på nåt vis att det är så vackert och varmt där ute. Här inne i kroppen är det mest bara varmt. Nu väntar jag och kroppen (och övriga M) ivrigt på att detta släpper greppet.