När någon frågar

Det är inte så ofta. Sen när det väl är någon som frågar så brister jag nästan av ärlighet och berättar och förklarar hur det är och kan vara. Sen ångrar jag mig och tänker direkt att ”skit, nu står det svag i pannan”. För att jag berättar, ärligt, hur det kan vara, för att jag inte alltid tycker att det är helt enkelt. Istället borde jag ha allt under kontroll och predika att allt är bara bra och fint och så slänger jag om bokstäverna så att det står stark i pannan istället. För vem orkar höra om ett tillstånd som aldrig går över, som tar små steg framåt och små steg bakåt, om ett barn som inte direkt har några kompisar, om ett barn som är ensamt med sina dockor. Balansgången mellan att vara stark och svag. I en vardag med autismliknande tillstånd, där vi ibland famlar mellan det vi kan och inte kan, av det som tar kraft och ger kraft. En mening som M säger ger kraft. En tappat tand vid tio års ålder ger kraft. Ett ögonblick av kontakt ger kraft. Att i smyg lyssna på henne när hon domderar med sin docka. Ganska små saker ger kraft. Och ganska små saker, som att borsta håret, klä på sig, klä av sig, borsta tänderna lägga sig, sätta på sig skorna, tar kraft. Det där extra lagret, varje dag, ibland som en blöt handduk över vardagen, ibland som en dans på rosor. Ett extra lager, alltid hela tiden.

Det intensiva pratandet varade ungefär i en dag.

bild 111

 

5 kommentarer

  1. Du, jag tror att vi behöver göra just det – berätta ärligt om hur det är oxh sluta upprätthålla en fasad av problemfrihet. Den gör oss ingen nytta alls den där fasaden, tvärt om. Den skapar känslor av skam för att vi inte orkar när vi ändå alltid gör det på något sätt, men vi intalar oss ändå det är fel på oss. Den skapar ett utanförskap för att andra inte får en enblick i den här sortens ovanliga vardag och om de aldrig får de kvarstår utanförskapet. Så låt inte bli att berätta utav omsorg om andra som inte finns i er familj. För det är klart att man tröttnar på att fläka sitt och sin familjs känsloliv, men det är för mig en helt annan sak.

    1. Med det sista menade jag att klart du kan känna att det blir för mycket utlämnande av familjen eller dig själv och att man då av omsorg av dig själv eller familjen inte vill prata om det. Men att andra gott kan behöva höra mer.

    2. Håller med dig också. Ibland står man bara så ensam att man undrar. Men sen vet man att man inte är ensam och att det är lika viktigt att prata om det som inte är helt lätt. Kram

  2. Instämmer med ovanstående. Jag tänker att det är starkt att våga vara svag.

    I dessa ”finaste och bästaste” Facebook-tider med ständig bildström om lyckade familjer, drink i solnedgång, power-walks tycker jag det är befriande med en skribent som är uppriktig och ärlig om både det svåra och vackra i livet. Det är det som får mig att gång på gång gå in på den här bloggen och hämta klokskap och få känslan av att inte vara ensam.

    1. Ja, det kanske är starkt att vara svag ibland. Kram…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: