Utmaningar, glädjeämnen, tabun och normer

Jag snackar utmaningar, glädjeämnen, tabun och normer. Så som alla andra mammor. Det där vanliga snackisarna mammor emellan. Jag är också en mamma med snackisar, och antingen sopar jag banan med mina snackisar eller så är det tyst som i graven. Det kan vara lika obekvämt för mig som för dem som måste lyssna.  För att ha barn med speciella behov och ett barn som inte kommit till på fyra minuter lite på måfå under de trötta småbarnsåren då man annars allt för oftast somnat i soffan eller bara behöver ta en titt i spegeln för att bli gravida, då blir det lite andra vinklar på snackisarna. Jag och Mimmi träffades på en annan kontinent. Hon kom inte till mig naken, blodig och hoptryckt efter en naturupplevelse, som Molly. Mimmi hade en rosa klänning på sig och ett par strumpor, hon var redan klädd. Ultraljudabilderna såg lite annorlunda ut kan man säga, ett litet barn med rädd blick, barfota i en prickig klänning.
Vi har olika förutsättningar helt enkelt. Jag och mammorna. Det vet jag. Det är det enda jag vet. Bara så ni vet.

”Nu har äntligen det stadiet passerat.” ”Det är bara en fas.” ”Tänk va skönt, nu är det över.” ”Inget barn sover ju ändå i mammas säng när hon blir större.”

Suck och stön. Och så mitt suck och stön på det. Det där stadiet. Som går över. Eller inte går över.

De här stadierna man pratar om är något som inte går över. För oss. Inte på samma sätt. Eller i och för sig, vi kom över Totte-stadiet, det varade i flera år. Vi läste Molly och molnet i tre år i streck. Nu är det Knacka på och Gittan som gäller. Gittan-stadiet aldrig går över. Godnatt Gittan och fårskallarna och det enda jag vill är att gömma bort mig! Precis som Gittan, när det snackas övergående faser.

När det snackas om allt gulligt och roligt ett barn säger och kläcker ur sig och hur viktigt det är att skriva ner det, för man glömmer så lätt, ja, då finns det inget att sopa gatan med. För oss. Jag började anteckna små händelser en gång i tiden. Men bladen i just den boken är fortfarande tomma. Jag vet att jag skrev några rader i en bok en gång när en gammal dam tappade hakan när hon såg Molly och kom fram till oss och sa att hon tyckte att hon såg ut som om hon klivit ur en Carl Larsson-tavla. Det tyckte jag var vackert. Så det skrev jag ner. Och härom sistens skrev jag ner att ”Zlatan spelar fotboll”. Och jag rann fullständigt över av chock att hon visste det och kunde uttrycka det. Det är på den nivån i min bok med klurigheter som barn kläcker ur sig. Ja, sen säger hon ”fan” också, men det behöver jag inte skriva ner i den tomma boken för det kommer jag ihåg ändå. Och det har hon fått från mig.

Tillbaka till utmaningar, glädjeämnen, tabun och normer:

Utmaningar. Det autismliknade tillståndet och rasismen i samhället.
Glädjeämnen. Fan och framstegen!
Tabun. Att det är orättvist. Och svårt att se andra tioåringar. Att det fortfarande hugger till när nån är gravid.
Normer. Nåt vi håller oss utanför.

bild 2 (2)

2 kommentarer

  1. Sann och helt underbar text. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: