Är det så viktigt att vara själv?

Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, sitter jag där på golvet i timmar och väntar på att Molly ska kunna somna på kvällarna. Kedjetäcke eller inte. Det är inte magiskt på nåt sätt. Nu sitter jag där igen. Och räknar sekunderna och tänker att det är ju det här som är att vara förälder. Att sitta där i timmar så att Molly tryggt kan somna. Det är ju det som är mitt jobb. Hur kan det vara så att sekunderna kryper in under skinnet och tickar så det kryper i hela kroppen. Varför orkar jag inte sitta där? När det är mitt jobb, min skyldighet, mitt ansvar. Men det är ju också mitt jobb, min skyldighet och mitt ansvar att hjälpa Molly med sin självständighet som är långt annat än vad som kan kallas normal självständighet. Jag vet, ingen är normal. Det får bli en annan dags grubblerier. Men det är lik förbannat mitt jobb att hjälpa henne. Men när hon gråter av oro kan jag ju inte bara släppa henne och skita i det. Bara för att hon måste börja klara saker själv. Ibland vet jag inte om jag gör henne en tjänst eller otjänst, genom att bekräfta hennes känslor av oro och gråten. För jag hittar inte in till henne, i de här stunderna. Jag själv ramlar sönder lite varje gång, jag sitter där och orkar inte, jag sitter där och stressar upp mig för att min tid försvinner. Min tid. Min tid är Mollys tid. Jag sitter där och hon kan inte vara själv. Är det viktigt att vara själv? Och är det viktigt att vara själv för att jag inte orkar, eller för att ”man” ska bara kunna vara själv och självständig? Och återigen låter jag oss ramla mellan stolarna när jag i ena stunden nästan tvingar in henne i en värld av självständighet och förväntar mig att där ska hon passa in, för ibland funkar det, och i nästa stund se att hur jag än vrider och vänder på det så måste jag släppa taget och inse och acceptera att det är utefter hennes premisser jag måste spela. Inte mina.
Molly måste få sova. Det fattas nåt i kroppen. Melantonin. Måste ha det. Nu.

4 kommentarer

  1. Förvisso är det våra jobb, att sitta där på ett golv, att för miljonte gången plocka upp en vattenflaksa från golvet och säga ”nej, vi slänger inte den” för att barnet ska kunna fortsätta äta, tolka deras sätt att kommunicera, hjälpa dem förbi hinder så väl fysiska som mentala, få dem att klara att klä på sig, leka med andra, titta på tv, sjunga en sång osv. Absolut. Men du, för vissa här i livet har mängden jobb liksom fördelat sig lite skevt. Vissa får en arbetsbörda som är långt mycket större och tuffare än naturen/gud/universum (eller vad/vem det nu är som tänk ut det hela) menade. Ja, alla får sin beskräda del av allt det här när barnen är små men det avtar, men när man har barn som vid tio års ålder fortfarande behöver hjälp med så otroligt myket för att få dagen att fungera, då är det väl inte konstigt att man som mamma eller pappa ibland vill vara själv, ha sin egen tid. Att man inte orkar. Eller snarare ger efter för känslan en stund, för orkar gör man. På något sätt hittar man en gnutta energi till, trycker på gasen lite till och kör vidare. För sitt barns skull. Att då ibland bara känna att ”jag orkar inte mer” eller ”jag måste få hinna vara bara jag” är inte onaturligt. Andra som inte levt med det kan inte förstå. Jag kan inte förstå exakt hur din vardag ser ut, du har levt med det i 10 år, jag i 19 månader. Och våra situationer ser inte likadana ut. Men ibland känner man de där känslorna. Och det måste man få göra. Ge inte dig själv dåligt samvete för att du känner som du gör för du gör ett så otroligt stort och bra jobb. Varje dag. Även när du känner just så, så gör du ändå ett bra jobb, för du gör det! Du har inte packat i hop och gått. Du lotsar, lockar, puschar, tröstar, bekräftar, hjälper, stödjer, utmanar och framförallt så älskar du dina barn oavsett vad.

  2. Madelaine Gustafsson · · Svara

    Förlåt nu om jag låter väldigt beskäftig. Du har väl provat allt. Och min erfarenhet begränsar sig till mina barnbarn. När de ska sova över så står de upp i sängen ibland för att de inte ska råka falla i sömn. Som om de har sådan motvilja mot att somna.

    Men ifall du inte har tänkt så här: Kanske en webkamera som hon kan se er på ute i vardagsrummet? Skulle hon kunna ha utbyte av att titta på film på en iPad? Det finns ju så mycket filmer att välja på, kanske man kan hitta något som just Molly gillar? Och SVT Play. Och kanske i så fall säga att hon inte måste sova utan bara vila sig litet?

    vänliga hälsningar
    Madelaine

    1. Tack för ditt svar! Funderar faktiskt på att ta in en tv åtminstone för att se om hon kan tänkas vara ensam i sitt rum lite och tills slut somna. Det är mycket det, att hon inte kan vara ensam i sitt rum, och det gör henne orolig och det gör att hon vaknar hela tiden, för att det verkar som hon vill ha koll på var vi är… kram Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: