Och så var det slut

Det var några supersköna dagar i Falsterbo, det var det. Det var tufft att få ihop det, att trappa ner första veckan på semestern, att få ihop familjen, att få allt att gå ihop. Förväntningarna var skyhöga. Efter Ljusterölägret. De upplevdes inte. Men det var bra ändå.
Vi hann med så mycket. Tårar av ren och skär lycka rann när Molly till slut vågade sig upp i den högsta rutschkanan på leklandet och ännu mer när hon vågade sig fram till hoppselen. Då gömde vi oss bakom en klättervägg och en av ledarna hjälpte henne genom alla hinder. Det var stort. Störst. För oss.

Och så är det det där gamla vanliga när man samlar ihop en bunt föräldrar till barn med särskila behov. Det är nåt särskilt. Med eller utan den förväntade gemenskapen så är det nåt särskilt. Att få andas ut i ett rum där folk fattar. Där det är högt i tak, där våra barn får vara. Sig själva. Det är magi. Att se barnen leva ut. Eller gömma sig. Eller dra sig undan, som Molly gjorde. Hon klarade inte riktigt att se sig omkring just där. Hon sa inte mycket under veckan. Hon drog sig undan, fastnade. Andra kom fram. Levde ut. Det var fantastiskt att se. Att få kontakt med barn jag aldrig fått kontakt med förut, att förstå ett barn jag inte riktigt kommit nära förut. Att förstå en kommunikation mellan en mamma och hennes barn, som för oss andra kanske verkar otydligt och obefintligt, men som i verkligheten är allt. Det är magiskt.

Just ja, en bunt föräldrar till barn med särskilda behov. Inget är hemligt. Jag ser allt. Jag ser allt bakom kulisserna, det där osynliga som gör att det fungerar, överhuvudtaget. All uppmuntran för att ens barn ska ta sig framåt, i sin takt, alla bränder vi måste släcka för att våra barn ska ta sig fram. Allt ser man. Bakom kulisserna. Det var en fröjd att få sitta i en restaurang där nästan allt hände, allt pågick, nästan alla sprang efter barn, skrek, grät, åt, åt inte, låg på golvet i en hög av ångest, eller låg på en stol i en hög av asgarv, tappade glas, tappade tallrikar, gråt och skratt. Det är nog det som var själva avkopplingen. Själv är jag glad över att Mimmi satt ner och åt mat två gånger på en veckan, pannkakor en dag, oliver och gurka en dag! Man får vara glad för det lilla. Och det är det som är lätt att glömma.

En kommentar

  1. Att få vila i igenkänningen är underbar.Och nödvändig för att orka i det långa loppet. Man orkar inte sticka ut varje dag, oavsett om det är för brun hy eller autism. Hur mycket man än älskar de små så behöver man ibland bara få slippa alla frågor av ”fel” sort, de där frågorna som inte ställs av en vilja att förstå eller omtanke utan de där som ställs i förfäran, ilska eller snokande. man behöver få smälta in, tillhöra fullt ut.

    Och woho Molly som vågade!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: