Att ansöka om ett vanligt liv

Står det på stortavlor över hela stan.
Det kommer att bli vår vardag. När Molly växer upp. Än så länge har vi bara nosat på det vanliga livet, det som vi kommer att få ansöka om. Och få avslag. Står det på reklampelarna. I och med diagnosen har man liksom inte längre ett vanligt liv.
Jag höll på att gå i taket första gången jag satt hos Försäkringskassan och ansökte om några futtiga LSS-timmar. Där i det beige rummet med de beige möblerna. Vi råkade i luven på varann. Direkt. Vi ansökte för första gången om några futtiga timmars avlastning under ett par veckodagar i månaden. Det gick inte alls för sig, för det var ingen barnvakt vi skulle få. Minsann. Och jag kontrade med att jag får väl skicka in kvitton på några glas vin en lördag då, om det är det vi ska ha timmarna till. Jag var inte populär. Men vi fick några timmar.
Nu har det gått några år. Vi har ansökt om några timmar till och fått det. Nu under våren här gick vi lite in i diagnosväggen och satt hos Autismcenter för samtal. Och det var inte alls tänkt att jag skulle gråta, det bara blev. För en massa saker. Alla gånger vi har träffat någon från Autismcenter angående ungefär vad som helst har de alltid kommit dragandes med orden ”Skicka iväg Molly på Kortis”. Och jag har under alla år aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att skicka bort mitt barn. Jag har tänkt att man måste vara galen om man skickar bort sitt barn. Nu har jag kanske börjat ändra åsikt. Jag förstår att det kan vara en bra idé. Och för att det inte ska kännas för tufft för mitt eget bästa, så tänker jag faktiskt på Molly. Det är ju bra för henne. Det skulle hjälpa henne att bli mer självständig, sova borta, träffa kompisar, få kontakt med andra vuxna, växa, göra nya saker, ha nåt att se fram emot (förhoppningsvis). När jag vänder det några varv känns det bättre. Så när jag satt där med pappersnäsdukarna hos Autismcenter så erbjöd sig vår kurator att ringa till vår kontakt på Försäkringskassan och skicka oss blanketter, nästan förtryckta för att vi skulle slippa ångesten inför att dra igång en hel ansökningsprocess själva. För det bär emot, att sätta igång en ansökan. För jag orkar inte strida. Om det.
Nu får vi se hur det går. Med ansökan. Den här gången. Om det blir strid eller inte.
Alltid redo.
Bild

2 kommentarer

  1. Lycka till med din ansökan! Tycker du tänker helt rätt när det gäller kortis. Molly kanske kommer att trivas där och få göra aktiviteter som passar henne. Och då får du också lite avlastning. En utvilad mamma är en glad mamma. Hoppas det går bra, hemskt att så många anhöriga till personer med autism får kämpa så mycket för att få insatser man faktiskt enligt lagen har rätt till.

    1. Tack för ditt fina svar! Helt rätt, en utvilad mamma är en glad mamma…! kram Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: