Undra om vi är lika kloka, frågar jag en kompis

Undra om vi är lika kloka, frågar jag en kompis efter att ha hört radioprogrammet. Det är vi säger min kompis. Hon som pratar på radion är så klok, på två dagar hade det sjunkit in, att sonen har downs syndrom. Och jag tänker att Mollys autismliknande tillstånd och lindriga utvecklingsstörning fortfarande inte har sjunkit in i mig. Jag tycker fortfarande att det kan vara sorgligt. Att jag forfarande kan jämföra, (fast jag blir bättre och bättre på att inte jämföra). Att hon inte alltid kan göra det andra kan. Att hon lever sitt liv på sitt sätt. (Just nu i en framgångsrik fas, men ändå).

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/297807?programid=4572

Det tar tid att smälta en diagnos, tar tid att ta in, förstå. Vad det innebär. Jag förstår att man inte orkar eller vill. Varken gå ut med det eller ta in det. Låta det flytta in hos sig själv, för diagnoser är där för att stanna. Jag tror man kan behöva skydda sig själv ett tag i början, kanske barnet också. Man måste få landa. Autism är ett ganska komplex diagnos, som kan vara så mycket, som kan innebära så mycket.
Vi hade gått så många år på utredningar. Så satt vi till slut där hos Harald på BUP i Farsta och han sa som det var Det svartnade lite för ögonen, men jag satt och höll emot på nåt vis. Och tittade på klockan. Tänkte att jag måste tillbaka till jobbet, hade varit borta länge nu, skulle ju snart hämta på förskola, handla mat, laga middag. Måste gå snart. När vi sen fick gå, med två diagnoser på vårt barn och oviss framtid, tror jag inte vi pratade så mycket om det, gick bara och åt libanesisk lunch och snabbade oss tillbaka till jobbet. Jag bröt inte ihop på gatan, som Måns Möller hade gjort. Jag grät när jag satt bakom min skärm på jobbet. Idag fattar jag inte att vi inte bara tog resten av dagen ledigt, för att ta in det vi vi just hört. Det tänker jag på fortfarande. Hur vi alltid körde på. No matter what. Det har ju gått bra ändå, utan paus, men jag tror det hade varit bra att inte vara så jäkla ”duktig” hela tiden.
K sammanfattade det här så himla fint, att man behöver faktiskt inte vara ett autism-orakel, man kan låta det ta tid, man måste låta det ta tid, och det enda som faktiskt är viktigt är ju att le mot sitt barn och tacksamt tänka att vi fick världens finaste!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: