Är du hons?

Det här med olika mammor. Eller sammalika. En 8-årig pojke i lekparken frågade om Mimmi och Molly har olika mammor. Ja, sa Micke. Det är så många frågor att ta ställning till. Och aldrig vet vi vad vi ska svara. Nu börjar det dra ihop sig, till att kunna svaret. Till att ha svaren till hands. Veta var vi står. Och vad vi svarar. Nu börjar Mimmi förstå allt mer och då känns det ännu mer angeläget att ha de rätta svaren till hands. Jag la ut en fråga på facebook och fick många svar. Men jag saknar fortfarande en handbok! Med nedskrivna frågor och svar.
När Mimmis kompis på förskolan frågade: ”Är du hons?” svarade jag glatt ”Ja, det är jag!” Stolt som en nykläckt tupp!
Vi tar en selfie på det! Men Mimmi har inte fattat var man tittar ännu, får jobba på det!

Bild

2 kommentarer

  1. Katarina · · Svara

    Ja, inte är det lätt att veta vad eller hur man ska svara. Sedan jag blev förälder genom adoption har jag skilt på om frågorna kommit från barn eller en vuxen. Och sett till vilken avsikt frågeställaren verkat ha.

    Kommer frågan från ett barn har jag försökt att svara så enkelt som möjligt. Inte broderat ut mina svar mer än nödvändigt. Försökt förmedla lugn och trygghet. Både inför den som frågar men framförallt inför mitt eget barn. Jag har inte velat att det ska vara något hotfullt eller skamligt med adoption.

    En pojke på förskolan ställde häromdagen frågan: – ”Är du faktiskt hans mamma”? – Då svarade jag glatt, ”Ja, det är jag”. Beredde mig på knepiga följdfrågor, men det visade sig att han var fullt nöjd med det korta svaret och berättade glatt att hans mamma hade ljust hår och hette Cecilia… :).

    Ett litet syskonbarn påstod en dag: ”Jag vet att E är adopterad. För hans mamma sålde honom!”. Tankarna hann snurra några varv och först tänkte jag va f-n…. Det räckte dock fint att lugnt säga ”Nej, där har du fel. Man får och kan inte sälja barn. Man kan väl inte köpa barn på Ica heller?”
    Det höll han förstås med om det tokiga i. Sedan berättade jag om att vi längtade så mycket efter E, åkt långt iväg, fått betala en tolk, bodde på dyrt hotell i över en månad osv. Det blev så tydligt att barn som hör vuxna prata om kostnader i samband med adoption lätt gör sig en egen liten tolkning…

    Kommer frågorna från intresserade vuxna berättar jag mer ingående om process, landet, väntetider, utredningar, krav, funderingar (jodå, kan nog prata hål i huvudet på de flesta…).
    Som många andra adoptivföräldrar har vi valt att inte berätta något personligt om sonens bakgrund. Flera har försökt ställt nyfikna frågor, men när vi förklarat varför och hur vi resonerar har det alltid respekterats.

    Med det sagt, tycker jag att man ska stå upp för sitt barn om någon är otrevlig, säger något rasistiskt eller på något sätt är nedvärderande. Då är det viktigt att markera oavsett om det kommer från barn eller vuxna.

    1. Vilka bra tankar Katarina! De ska jag ta med mig, och de frågorna du fått och gett bra svar på ska jag komma ihåg när det händer! Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: