Jag förlåter mig själv

Det är mycket jag har att göra. En sak är att förlåta mig själv. För många saker. Som jag tänker på.

Jag förlåter mig själv för att haft svårt att komma till nuet, till att acceptera hur allting är. Jag förlåter mig själv för att inte kunnat se hur min verklighet ser ut, för att inte alltid hunnit ikapp, inte alltid orkat, velat, kunnat, acceptera. Hur allting är. Jag förlåter mig själv för att jag inte velat se framtiden i vitögat. Jag förlåter mig själv för att jag tagit till katastroftänket som fullständigt slår ner mig själv och min familj och gör att det blixtrar för ögonen och jag nästan slutar andas, fast jag vet att jag borde ha tänkt i helt andra banor. Jag förlåter mig själv för att jag känner mig så svag när jag gråter, fast jag vet att det renar på nåt vis, att visa sig svag. Jag förlåter mig själv för att jag blir arg på mig själv när jag känner mig svag, jag förlåter mig själv när jag inte tillåter mig att vara svag, fast det är det enda jag är. Jag förlåter mig mig själv. För varenda jävla katastoftanke jag tänkt.

Jag förlåter mig själv för att jag reagerar som jag gör när folk skriker n-ordet på fester, för de tror att de ha rätt det till, att de äger den rättigheten, fast de inte gör det, jag förlåter mig själv som skriker tillbaka om jag känner för det, jag förlåter mig själv för att jag går därifrån. Jag förlåter mig själv för att jag reagerar, som människa, och som mamma, för det finns inget annat sätt för mig. Jag förlåter mig själv för att jag aldrig aldrig kommer lyssna när nån tror sig ha rätt att tala om för mig att jag tänker fel, reagerar fel, gör fel, löser konflikter fel. Jag förlåter mig själv som reagerar som jag gör när jag hamnar i situationer där jag känner mig påhoppad och kränkt och där jag känt att mitt barn blivit kränkt, jag kommer aldrig att agera annorlunda och jag kommer aldrig ändra min uppfattning om hur jag ska ta emot påhopp. Aldrig. Aldrig. Aldrig mer. Jag förlåter mig själv för att jag reagerar som jag gör, för det finns helt enkelt inget annat sätt alls, för mig, att reagera. Och jag kommer fortsätta reagerar som jag gör. När gränsen är nådd för mig. Och det är den. När n-ordet får skrikas på fester och det blir till en åsikt om hur jag som person borde göra, vara och reagera, för mitt sätt att reagera passar sig inte, för andra, som tar sig rätten över mig. Jag kommer fortsätta reagera som jag gör. Jag skiter i vilket. Jag förlåter mig själv. Och det är det enda som betyder nåt.

Så, nu ska jag gå och tända eld på en sak.

Shit va jag har lärt mig mycket idag. Vill gå fler kurser.

2 kommentarer

  1. Katarina · · Svara

    Sluta aldrig aldrig att skriva. Läst igenom alla inlägg. Njuter av dina ord. Av dina tankar. Läser, läser om och känner igen mig själv.

    Min underbare lille pojke har också autism. Vi har också blivit föräldrar genom adoption. Vi älskar och vi kämpar.

    Får styrka och kraft av dina ord. Tack!

    1. Tack Katarina för dina fina ord! De värmer! Kram M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: