Idag kom kraften

Denna vecka handlar det om gemenskap på Neurobloggarna. Gemenskap kan ju vara att jag som mamma till ett barn med särskilda behov får träffa andra föräldrar till barn med särskilda behov.

Idag kom kraften. Som ett brev på posten. Och jag kände verkligen hur jag ändrade kompasset och ställde in det på en annan grad. En liten grads skillnad. Det kommer att göra skillnad. Har aldrig känt det så tydligt. Har mycket kvar, men det är nu jag accepterar. Tror jag.

Idag satt vi i en lokal på Erstagatan 1k, ett gäng föräldrar till barn med olika svårigheter. Det är alltid som ett slag i ansiktet att vid första anblick ta in allt, som vi går igenom. Det berör mig på ett sätt jag inte kan beskriva. Det är så långt ifrån den yta och den bild jag av mig själv och försöker visa upp. Det är en sån naken verklighet, en sån naken närhet. Här kan jag vara jag. Med mitt bagage. Med det som jag jag tycker är svårt. Här finns ingen som dömer, ingen som suddar ut det jag känner, ingen slätar över det jag upplever, ingen som berättar vad jag får känna och inte, göra och inte göra. Vi känner inte varann. Alla är som tomma pappersark. Tills alla säger några meningar om sina verkligheter. Och jag slungas från den ena sidan till den andra och faller nästan ihop på insidan när jag hör allas verkligheter, det är olika verkligheter, men ändå så lika. Alla vet. Alla förstår. Alla känner. Och alla förenas på ett magiskt sätt. Och på en sekund känner man varann och för varann.

Jag fick idag en sån förståelse för mig själv och min situation. Jag fick bilden av mig själv. Och jag fick verktygen. Och jag tog dem. Det är nog första gången, på de 8,5 år som jag levt med det här, som jag kunde känna ett lugn i hur allting är. Det var befriande.

Jag har en lång resa framför mig, men när jag fattar varför jag ibland känner som jag känner, varför jag ibland känner mig utmattad, ibland gråter av ”ingen” anledning, ibland är arg, ibland har inget tålamod, putsar alltid på fasaden, så blir det lättare. Att gå vidare. Jag tror jag är redo.

För jag vet att jag inte har tankat bilen med bensin på 8,5 år, jag har tankat med en massa annat, men det kanske inte varit rätt, så jag går på de sista ångorna, för att rulla framåt. Det blev så uppenbart idag.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: