Det krälar i armarna

Nu sätter jag allt mitt hopp till Mollys nya magiska täcke, och räknar starkt med att det kommer att förändra vårt liv! Jippie.

För jag har börjat bäva för kvällarna och nätterna. Ibland så till den milda grad (som de säger i Emilfilmerna) att jag vill flytta. Byta bostad. Göra nytt. För jag vill inte gå in i rummet, och sitta där. Och vänta. Och gå in igen. Och sitta där. Hur kan man få en sån mamma-hangup? Jag kunde gå in sju gånger på en kväll och natt. Nu krälar det i armarna efter en gång. När jag lägger mig tänker jag att det är ingen idé att somna, för snart är jag vaken och uppe och sitter där igen. Det har krypit in under skinnet.

Så, jag la allt mitt hopp till torsdagen den 6 mars, när vi skulle få det magiska täcket. Det där som rasslar av kedjor och får en att tänka på spöket Laban. Det där som ska ge Molly ro. Ta bort hennes oro. Det där som ska låta henne sova, en hel natt, utan att vakna. Det där som är hennes substitutet för mig. Istället för mig. Som håller om henne, som håller ner henne, en tyngd som trycker på kroppen och får melatoninet i kroppen av komma upp i rätt nivåer, som hjälper henne att slappna av, utan oro. Så att hon kan få sova, lugnt. Så att jag kan få sova. Så att det slutar kräla i armarna.

Autismcenter kom på besök och lämnade över det 8 kg tunga täcket. Och så satt vi och pratade i en och en halv timme om samma saker vi gjort i flera år. I alla år. Hur gör ni med hennes toabesök? Har ni provat att stå utanför dörren? Så hon kan inte gå på toaletten själv? Har ni ett tidsangivet schema? Ni kanske ska ha ett tidsschema, med varje minut inritad i bilder? Så hon vill inte duscha? Gillar hon bättre att bada? Har ni prövat att sitta bredvid sängen när hon ska sova? Och jag har bara lust att skrika att vi har prövat allt. Det finns inget vi kan göra för att hitta den röda tråden. Det finns ingen röd tråd. För Molly hoppar mellan sin och vår värld. Mellan en utvecklingsstörning och ett autistiskt tillstånd. Och så tillbaka till oss. Det finns inga regler med Molly, det finns ingen knapp att trycka på, det är aldrig på ett visst sätt. Det är olika, det finns inget att gå på. Ibland funkar saker, ibland inte. Jag kan inte haka mig fast i fler scheman som ska följas minutiöst, jag klarar inte av att sätta ihop ett sånt schema, vi får ju inte ens ihop det vi ska i vardagen ändå. Och orken faller ner i en grop av trötthet. 

Första natten var det ingen skillnad. Men jag sov mig igenom alla vändor in i hennes rum. Jag hörde och såg ingenting. Det var nice. Ändå vaknar jag inte utvilad. Konstigt, jag som proppar i mig spenatsmoothies, rosenrot, acai, chia, yogar. Energin verkar lika långt borta som solen, som brukar visa sig varann vecka om vi har tur!

Får väl se vad spöket Laban gör i natt. 

2 kommentarer

  1. mormor&morfar · · Svara

    Hoppas att det ”magiska” täcket kommer att fungera, så att ni alla snart får sova en hel natt!
    Kram

  2. Håller tummar och tår för att det bara behövs en invänjningsperiod.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: