Vi har aldrig sett nåt liknande

Denna vecka är temat på Neurobloggarna föräldrabemötande. 
 
”Vi har aldrig sett nåt liknade.” Som om de hade sett ett spöke. 
De orden mötte oss många gånger under åren då det utreddes vad det kunde vara för värld Molly befann sig i. Det kom från förskolan och från psykologer vi träffade. Ibland på förskolan var de nästan irriterade på oss för att de ”aldrig sett nåt liknade.” Och jag kunde för mitt liv inte förstå att de pratade om min dotter. Jag kände att det är ju inte möjligt, jobbat med barn i 30 år?. ”Vad är det för fel på henne?” brukade de fråga oss. Jag vet inte, sa jag, är det nåt fel på henne?. ”Men vad tror ni själva att det är?” frågade de oss. Jag hade ingen annan erfarenhet än min egen lilla unge, så jag visste inte vad jag skulle svara. ”Men ni måste ju fråga en läkare.” Ja, men vi gör ju det. Vi springer ju på utredning efter utredning. ”Ja, för det är nåt som inte stämmer.” Ja, jo, ni har sagt det. 
 
Vi fick en resurs för Molly på förskolan, en halvtid. Med den resursen gick de upp i tid. ”Det är det bästa för hela gruppen”, sa de. Men det är ju Molly som behöver extra hjälp. ”Det blir bäst så här.” sa de. Kan ni hjälpa oss med logopedövningarna i alla fall, sitta med Molly i ett lugnt rum i en kvart och öva? ”Nej, det går inte att gå ifrån. Det är inte bra för gruppen. Det är inte bra för Molly att gå ifrån gruppen.” Men hon har ju en halvtidsresurs. ”Ja, men den är för hela gruppen.” Och så där höll vi på. Frågade, tjatade, tjafsade, gladde oss åt framgångar och grät när hon igen fick följa med de andra barnen på barnteater.
 
Det fanns mycket som var bra under Mollys tid på förskolan också. Framför allt är jag väldigt glad för att hon har gått på vanlig förskola, tror att det gav henne en väldigt bra start på livet. Att få vara ”vanlig”, i vanliga normala situationer. Jag tror att det är där, i de vanliga situationerna som hon ändå tar ett hopp framåt, i och för sig för att sen ta två steg bakåt innan det går framåt igen. Men ändå. Det är när vi bryter hennes inrutade diagnosschema, som vi ser att det händer saker.
 
Nu ser det annorlunda ut. Så klart. Nu när vi hittat rätt, bland diagnoser, lärare och hjälp. På särskolan är föräldrabemötandet helt annorlunda. Här känner vi oss hemma. Så hemma man kan känna sig i en diagnosvärld.
 
Bild
 
 
(Då på den tiden. Då det begav sig. I en sanddyna på Kap Verde.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: