Jag slungades tillbaka tiden

Vi träffade träffade några kompisar i helgen. Vi pratade så där som mammor gör, från en till en annan. Några ord om en bortglömd 18månaderskontroll, och ett samtal till BUP och jag slungades tillbaka i tiden. Den där tiden som fortfarande känns så nära, Den där tiden då vårt liv var fyllt med läkarbesök, läkare, sjukgymnaster, psykologer, kuratorer, överläkare, logopeder, lekpedagoger. Med Molly i skottzonen. Vi jagade utredningstider, logopedtider, läkartider, väntade på provsvar, frågade, jagade igen, frågade, ringde. BVC-sköterskan som slätade över att Molly inte kunde det ena eller det andra, tror att hon kryssade i att hon kunde rita en gubbe på fyraårskontrollen, fast hon inte alls gjorde det, att hon byggde torn med klossar, fast hon inte alls gjorde det, synundersökningen hoppade vi över helt, för Molly kunde inte sätta ord på vad en fyrkant eller cirkel var. Ingen idé.
 
Jag slungades tillbaka i tiden. Då det var så dubbelt allting. Jag försökte desperat att vara en ”normal” mamma, (jag vet, jag hatar ordet normal, men jag använder det ändå) samtidigt som vi sprang på allt det där. Ibland när vi ser tillbaka på det kändes det som vi var mitt i tornadons öga, och just där kanske det inte blåser så mycket, men man ser inte ut.
 
Det var inte alltid det gick så bra. Att stå med en fot i varje värld. Och Molly satt bara ganska orörlig och sög på två fingrar och tittade ut över världen, och jag fattade inte vad som kunde vara så fel med det. Vi visste ju inget annat.
 
Man vet ju inget om framtiden, men just nu med Mimmi lever vi utan allt det där vi levde i när Molly var lika gammal. Och plötsligt finns det tid. Allt är på ett helt annat sätt. Så olika. Så gigantiskt olika. Då var det som varje sekund hade två sidor. Varje dag hade två sidor. Varje aktivitet var dubbel. Så är det inte nu. Det är en underlig känsla, den är nästan overklig.  
 
Hur allt än blir.
 
Jag förstår. 

3 kommentarer

  1. Ja, mitt i stormens öga eller nått. Jagande, analyserande, balanserande. Är just det där framsteget början på att han ”tar igen”, har det äntligen börjat vända. ”Ja, men det är klart han tar igen” säger jag, och tänker ”är det?!” Kommer det att bli annorlunda funderar jag. Oroas jag. Inte meningen att slunga dig tillbaka till den tiden, bara så otroligt skönt med någon i min omgivning som inte bara avfärdar mina tankar. Som faktiskt kan relatera till oron som i huvudsak kretsar kring hans start i livet och alla de utmaningar vi som föräldrar till de redan födda barnen möts av men som oxå förstår att den kryddas av annat och vad det kan innebära. Inte för att vi har upplevt samma sak, för så är det såklart inte, men det känns som en annan förståelse.

    1. Jag slungas tillbaka ganska ofta, och det är alltid skönt att höra andras upplevelser. Det stärker en alltid på nåt vis och det är skönt att dela tankar och oro och det är nödvändigt, iallafall för mig!
      (Vilka makalösa makarons!) Kram

      1. ♥ kram! Håller helt med, jag uppskattar oxå delandet. Det stärker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: