Varje år i slutet av februari kommer vi att skicka en återrapport till Nigeria, för att visa hur Mimmis år varit. Eller rättare sagt, för att visa hur Mimmis hår varit! Det hänger på håret. Hur Mimmi haft det verkar spela mindre roll. Jag har svårt att förstå det, hur det hänger på håret. Vi skriver sida upp och sida ner om hur mycket hon betyder för oss, hur hon har utvecklats, vad vi har gjort det senaste året tillsammans. Men i slutändan tittar de på de nio bilderna vi skickar med och gör sin egen bedömning, efter håret. I vårt fall kommer de bara få se en eller två tofsar, och i deras värld betyder det att vi inte riktigt tar hand om Mimmi. Det har vi förstått.
Tills Mimmi är 18 ska vi skicka rapporter. Jag förstår absolut att det är nödvändigt, eftersom vi fick bli föräldrar till ett barn som redan fanns, från ett annat land. Men jag kommer inte ifrån känslan av att vi är granskades innan, under och för alltid kommer att granskas, under lupp. Länge till. Men som jag sa, jag förstår. Och jag förstår ännu mer om jag tillåter mig själv att tänka tanken att det var Molly som fick lämna landet och få en ny familj, då skulle jag vilja att de som fick henne fick skriva rapporter varje dag i all oändlighet. Så jag fattar.
Jag fattar bara inte att det hänger på håret.
Vi kanske inte tar denna som försättsblad.
Whao – så läckert!
Kram
Jo ta den!! 🙂
Ja det är minst sagt underligt att det hänger på hur många tofsar/flätor som pryder det lilla huvudet.
A har dessutom börjat säga att hon inte vill ha tofsar utan hon vill ha lockigt som M, så nästa år kan det bli glest med ”tofsbilder”
Skönt när rapporten är gjord och man kan andas ut i ett år till.😊
Ja, ska bli skönt när den är klar. Ligger där och skvalpar i bakhuvudet hela tiden. Idag skulle våran har varit klar…. Snart så! Kan vi andas ut ett år till!