En ådra av adoptivföräldraskapet jag inte var beredd på

Det finns en smal ådra av adoptivföräldraskapet som jag var helt oförberedd på. Som jag önskar att jag fått veta mer om, hur det uttrycker sig och hur jag ska kunna hantera det. Det är en ådra av föräldraskapet som bara finns för att att min dotter är född i Nigeria. Bara för att hon har en annan hudfärg. Det är en ådra av föräldraskapet som inte finns med i registret med Molly. Det är en ådra av föräldraskapet jag inte hade en aning om kunde få mitt adrenalin att pumpa så hårt i kroppen att hjärtslagen dunkar i huvudet. Det är den ådran som jag håller på och bygger upp ett försvar kring, som jag är ödmjuk nog att inse att jag inte var beredd på, inte vet hur jag ska hantera, inte haft modet att hantera. För varje gång det händer slår det mig med sån häpnad att jag blir stum. Men jag inser att jag har mycket att lära för att kunna hitta vägar att stå upp för mitt barn, hitta sätt att förmedla att i hennes närvaro accepterar inte jag att man använder vissa ord. Detta gör jag för att bygga upp en stryka och självförtroende i henne, för att visa henne att jag står upp för henne, att jag inte accepterar att folk slänger sig med uttryck som spelar på hennes hudfärg. Detta gör jag för att hon ska kunna säga ifrån själv, när jag inte är med. Jag vet att jag inte kan detta än. Jag har långt kvar. Jag vet det. Men jag kommer inte sluta. Skrika. Jag har mycket att lära (den enda som verkar ha nåt att lära om detta, konstigt nog?) och för varje situation jag hamnar i kommer det göra mig starkare på min väg att hantera detta och för varje situation kommer jag lära mig något om hur jag ska kunna hjälpa Mimmi att bli stark nog att inse att vad folk än säger, vad folk än slänger sig med för ord, så är hon den bästa.
Denna ådra av föräldraskapet är inget svammel jag hittat på själv och som bara på nåt egoistiskt sätt händer mig, detta är något som ständigt och allt för ofta måste få luftas på adoptivmammagruppen, i adoptivföräldrasamtalsgruppen och Nigeriagruppen, när vi som föräldrar till barn, och våra barn med annan hudfärg råkar ut för detta. Dagligen. Hela tiden. Nånstans. Slängs orden omkring. Så jag är inte ensam om att reagera. Jag tänker fortsätta låta adrenalinet rusa i ådrorna och skrika så att jag kan bygga upp denna för mig från början okända del av adoptivföräldraskapet, vare sig folk gillar mitt sätt eller inte. Det är min skyldighet som mamma till Mimmi att reagera och visa avståndstagande, oavsett om hon är med eller inte och det är familj/släkts skyldighet också för att visa att ingen någonsin har rätt att kränka henne för hennes hudfärg.
Jag ångrar är att jag inte bankade i koklockorna där och då istället.
Bild

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: