Mamman i glaskupan jämför

Jag är en hejare på att jämföra. Hur skulle jag inte kunna jämföra? Varför skulle inte jag kunna jämföra när alla andra jämför, det är ju så vi är. Hur långt tid tog det för er att bli gravida? Hur många stygn? Hur många dagar över tiden? Oj, va liten hon är. Oj, hon är ju så himla stor. Oj, kryper hon inte. Va, har hon inte fått några tänder? Hur många kalas går ni på? Hur många tänder har hon tappat? Vem har störst bil, flest husdjur och vem kan räkna längst?

Jag vet precis vad det är som tynger mig. Det är att jag jämför Mollys förutsättningar med andra barns förutsättningar. Redan från dag ett hörde jag att Molly är Molly och alla får vara som de är, men likt förbannat skulle hon kunna stapla klossar på varann inom en viss förutbestämd tid som någon har bestämt, likt förbannat skulle hon kunna rita en huvudfoting innan hon ens fattade vad en penna var. Annars hamnar hon utanför normen. Och då är det nåt ”fel”, nåt som inte stämmer, nåt som måste U-T-R-E-D-A-S. Jag har kämpat hårt med mig själv för att försöka komma över jämförelsehetsen. Men har inte lyckats. Fortfarande efter snart 10 år känner jag likadant. En stor sorg över att Molly inte har samma utgångsläge, samma förutsättningar som andra barn. Och att hon ska bli vuxen och samtidigt stanna i ett barns värld. Det blir svårare och svårare att se skillnaderna i vitögat och acceptera. Det blir svårare och svårare att halka efter. Jag vet precis vad jag måste göra. Acceptera och inse att med Mollys förutsättningar lever hon ett fantastiskt bra och rikt liv. Men likt förbannat värker det i hela kroppen när jag kämpar mig fram i motvind med de mest banala och enkla sakerna som ett par jävla strumpbyxor som bara inte hamnar på benen och inte en ljusning i sikte och min oro för hennes framtid grusar sönder mitt mammahjärta. Och så är det jag som sitter där i glaskupan. Det är så jag känner. Och det är lätt att stå utanför min glaskupa och ropa in till mig att jag borde sluta jämföra, att jag borde se de positiva framsteg som vi gör, hur jag borde vara, hur jag borde hantera allt det här. Det är därför jag skriver av mig här, hos mig själv. Men ingen har gått en mil i mina klackar och rotat runt bland mina känslor och tankar. Ingen är hårdare mot mig själv än jag. Jag vet att jag har mycket kvar att lära mig.

Nu är det i alla fall fullklottrat bland årets planer och några av dem är just detta. Att jobba med att acceptera och stirra sorgen i vitögat och hitta ett sätt att ta oss in i framtiden. Och kanske ur glaskupan. 

Så jag har anmält mig på två kurser om kraft, motivation, sorg och framtid för föräldrar till barn med funktionshinder. Som hittat för mig. Nu ska det bli bli åka av.

Och så en reflektion. Inte ens Baggegalan kan hålla sig från rasistiska uttalanden. Galen i galan blir man. Hur svårt kan det vara?

Bild

2 kommentarer

  1. Klart man jämför! Och blir orolig, lite sorgsen, ibland uppgiven, arg och en massa annat. För man vill det bästa för sitt barn. Ett enkelt, bekymmerslöst liv, det önskar nog alla sina barn. När man då bjuds på den uppsättning utmaning livet kastat på er, då blir det inte lika lätt. Att älska sitt barn precis som det är är en sak. Det är den lätta biten. Det är oxå så lätt att gå vilse i tanken att om jag inte älskar hela mitt barn, sjukdom/diagnos/funktionshinder och allt så är det samma som att säga att jag inte älskar mitt barn på rikgit. Men för mig är det inte det samm. Då hade ens älskling vart lite annorlunda, men man hade älskat barnet lika mycket ändå för då hade det arit vad man hade vetat. Och man kan accepterar en massa, förstå med ett sunt förnuft och allt det där, men att aldrig få tröttna, aldrig få önska en annan situation det är inte mänskligt.

  2. Jenny, va fint och klokt och sant du skriver. Kram M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: