Och så var jag besegrad

Så kom det. Det är det stora vemodet som rullat in över vårt land. Och klätt vår värld i vitt. Och det känns ju inte politiskt korrekt, så jag och min kropp demonstrerar i Kärrtorp i vinterprotest och intar försvarsställning. Vi bara måste göra uppror. Nu förstår jag varför jag inte varit i fas de senaste åren. S-N-Ö. Och idag slog det ut mig fullständigt. Det gör ont ända in i märgen. Och mitt glada friska gråa fantastiska humör jag burit med mig i flera månader är som begravt under det vita täcket som dämpar min tillvaro. Jag vet, dramaqueenen har talat. Och Micke som gillart lika LITE som jag, tack och lov, tycker ändå att jag borde koncentrera mig på det jag kan kontrollera istället för att brytas ner av nåt jag inte kan kontrollera. Han kanske har rätt, men nu blir det att käka macapulver dagarna i ända, äta oranga vitaminklot och dricka för mycket kaffe så att jag håller mig över ytan tills detta är över.

Och med snötäcket kom tjafsandet haglande och ingen blev klar och vi vaknade för sent och gick upp för sent, och det bråkandes om hårborstning och påklädning och allt annat. Och så när vi väl kom ut genom dörren och in i bilen kunde Molly inte sätta på sig bältet. Det bara gick inte och hon skrek att det går inte. Vi åkte en bit och jag kom på att jag glömt telefonen och inbjudan till kalaset vi skulle på. Vi vände och jag svor åt den vita vintervärlden som hängde på mig. Jag frågade Molly om hon ville gå på toa medan jag hämtade telefonen (och fyllde min kropp med min maca-medicin). Då låste Molly in sig på toaletten och grät och grät och grät och skrek: Jag vill inte åka dit. Och vi som skulle på kalas hos Julia som vi lekte med dag ut och dag in i Melborne, men Molly var otröstlig. Hon ville verkligen inte. Hon stannade inlåst på toaletten. Tills jag lyckades övertala henne att öppna och förhandlade lite. Sen kom Micke och bar ut henne utan stövlar under pågående förhandling till bilen och satte på Mando Diao.

Och hennes gråt blev till min och så sitter vi där igen och spolarvätskan kan inte få bort tårarna som fryser till is och vi vet inte hur man gör. Vi har börjat fatta att hon fattar. Att hon är annorlunda. Det är som att det skrämde henne, att vi skulle till Julias kalas. För förra året var det så tydligt, för henne själv, tjugo fnittrande tjejer som tisslar och tasslar medan Molly vandrar runt som på en annan planet och vet inte vart hon ska ta vägen. Och vi visste för första gången, att hon visste, att det var nåt som inte stämde. Och vi har aldrig sett det tidigare, hon ville verkligen inte, och gjorde allt hon kunde komma på. För att slippa. Känna sig annorlunda.

Men vi åkte. Och pratade engelska hela vägen för att komma på vad vi ska göra i denna situation. Kom inte på nåt.

Men vi kom fram till kalaset och frågade henne om hon ville med eller om hon ville ta en promenad. Hon ville med. Kalaset var på ett annat ställe än sist, inga minnen. Inget att relatera till.

Då händer det. Molly kliver in i vår värld. Och går in bland de tjugo fnittrande tjejerna som nu alla tappat tänder och vuxit en decimeter sen förra året, och Molly vill ha korv och bröd, och hon sitter vid ett bord mitt bland alla andra, sjunger happy birhtday (PÅ ENGELSKA) ihop med de andra, hon dricker cola, hon dansar disco i mörkret under disocbollens snurrande ljus (mitt på blanka dagen, men gardinerna i lokalen är fördragna!)  Och vi fattar ingenting. (Medan Mimmi tar för sig och hoppar rakt in i ballongkriget som småkillarna roar sig med och säger dem ett och annat! Världens coolaste Mimmi!)

När vi kommer hem på kvällen är hon fortfarande igång. Hon fortsätter prata hela kvällen, hon leker hela kvällen, pratar hela kvällen. Som en duracellkanin. Undrar om det är colan som sitter i eller besöket hos oss vanliga dödliga som tog skruv. Nåt var det för det är fortfarande fullt ös. På Molly.

Image

2 kommentarer

  1. mormor&morfar · · Svara

    Älskade Molly!
    Stor KRAM

  2. Att livet har ytterligheter, att det kan gå från dal till topp och tillbaka i ett nafs, att livet aldrig är förutsägbart, det ser man så tydligt i din blogg. Önskar ni alla fick stanna längre och oftare i det härliga, när det släpper.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: