I två veckor har vi släpat runt på Molly

Som om allt var helt normalt. Fast det inte är det. Ibland har det gått som en dans i Mollys takt och ibland har det gått åt helvete. I två veckor har hon varit min skygga, följt mig varje steg jag tagit, varje gång jag vänt mig om har hon varit där. Hon behöver säkert det. 
Det här med att det är svårt att resa med Molly, här och utomlands, det är nytt. Det har trots allt varit enkelt många gånger. På Mollys sätt. Det är det inte längre. Jag stressar lätt upp mig, på ett sätt jag inte känner igen, eller gjorde förut. Det är att det blir mer och mer påtagligt, och mer och mer tydligt. Och jag känner mig trängd av situationer där Molly inte har en plats. Och det är det som gör mig stressad. Det här att Molly inte har en plats, på ett sätt som andra har. Det finns som inte tid eller plats. Tid för henne att hinna tänka klart, tid för oss att hinna tänka klart. Och trots att hon är den som behöver mest tid och mest space, så får vi inte till just det. För henne. 
Vi har släpat runt med henne och när tiden och tålamodet inte finns, som när det kommer en bil och man måste flytta sig till kanten av vägen och det processas så långsamt att det blir farligt, och mitt mammatålamod är nån helt annanstans och jag skriker åt henne nåt om att hur svårt kan det vara att gå in till kanten och typ får själv ta och lyfta henne från vägen. Då blir jag trött på mig själv. Och på situationen. Och på att det liksom inte finns nånstans för Molly att ta vägen. Eller när hon kedjar fast mig i soffan, för hon behöver det, och hon bara vill sova och framåt halv tolv gråter hon trötthet. Men kan inte sova. Får inte ro. Då blir jag trött på mig själv. För jag vet inte vad jag ska göra för henne. 
Jag vet att det bra för Molly att släpas runt bland oss vanliga dödliga. Det kommer vi aldrig sluta med. Men hon måste få sitt utrymme. Och hennes utrymme får inte alltid plats. Bland oss. Och det är mitt jobb att göra så att det fungerar för henne, och jag får inte till det. Det är svårt. Det är när vi är med andra barn som jag ser det. Hur annorlunda Molly är. Hur annorlunda hon fungerar. Hur stor gigantisk skillnad det är på att kunna prata och kommunicera och att inte kunna det, att inte riktigt hinna med. I vårt tempo. Det som vi kör på i, från morgon till kväll och förväntar oss att hon bara ska hänga med i och hänga på. Det blir inte alltid så bra. Det är ihop med andra som jag jämför, det är ihop med andra som jag fortfarande inte får ihop det, att hon inte kan det andra kan. Och det är när jag ser Molly med andra barn, som jag tycker att det är som tuffast.
 
Bild
 
Bild
 
Bild

4 kommentarer

  1. Åh vad jag känner igen just det ! Det där att ”bland andra barn, då känner man skillnaden” så tydligt ! Och att inte ”få till det” som mamma för sitt barn som behöver så mycket ! Och mest tid !
    Tack för en mkt bra blogg !

    // mamma till 6,5 årig kille med autism, adhd och lindr utvecklingsstörning

    1. Hej Jennie! Tack för din kommentar! Lite skönt att höra att det finns andra ”autismmammor” som känner igen sig. Ibland känner man sig ganska ensam med sina tankar. Hälsningar Maria

  2. Känner oxå igen mig till viss del. Hur jag försöker att få det att funka, att G ska få vara som han är, få rycka och slita i precis allt för jag förstår att han behöver det , om och om och om igen. Men det gör mig galen ibland. Ibalnd tryter precis all ork och logik hos mig och stackarn, han förstår inte alls varför mamma höjer rösten ocv rycker undan honom. Och jag dör en liten smula när jag känner att jag tar ut det på honom, han som inte kan hjälpa ett smack av det. Jag som ska vara han trygghet och styrka, jag som valde honom och tog ho om över halva världen. Ja, hur f-n får man till det är ens barn inte följer en ”normalmall” må vara av vilken anledning det mår vara…

    1. Jag förstår dig precis. Man blir galen ibland och dör en smula och man kämpar för att få allt att gå ihop. Den aspekten att man tog dem från en annan del av världen läggs på det vanliga dagliga kämpandet…Ja precis, jag vet inte hur man får till det… kram till dig Jenny.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: