Julen flyttar in

Denna vecka skriver Neurobloggarna om Traditioner.

På julafton när Molly var tre år satt vi helt uppslukade och fascinerande av henne och tittade på när hon tog paket efter paket i den gigantiska julklappshögen och la i långa rader, ett efter ett annat, precis rakt, det ena efter det andra, tills de långa perfekta raderna av paketen hade täckt mormor och morfars trägolv. Vi var så imponerande och stolta över vilken fantasi vår lilla Molly hade, och vilka intressanta annorlunda aktiviteter hon hade för sig. Vår utredningskarusell var redan igång, men jag kopplade inte ihop det.

Tiden gick, nya jular kom och gick. Jag slog in paket, köpte julkalendrar, räknade till 24 på alla sätt jag kunde komma på, tände ljus, började klä granen redan i slutet av november, hoppade upp och ner av förtjusning över papper och snören, spelade julmusik, la fram tomtekläder, förklarade och och förklarade och ibland tvingande jag nästan i en henne en julknäck eller en skumtomte. Men det fanns ingenting. Inget som Molly gick igång på. Och jag tänkte att det blir väl för rörigt, för mycket, för overkligt, för stort och svårt att ta in. Och det där med tomten är ju ändå bara rena rama lurendrejeriet. Jag kunde bara inte fatta att julen inte gick in. Hos Molly. Hur vi än försökte. 

Sen kom förklaringen. På ett sista möte på BUP. Och jag klottrade ner nåt oläsligt på en utriven papperslapp. ”Jag har sagt det många gånger, frågat den ena experten efter den andra, tänkt det ännu fler gånger och känt det i magen. Kanske är det autism. Hur känns det? Det klarnar och det blir samtidigt nattsvart.”

Nu har vi firat jul för nionde gången med Molly. Varje dag har mamma Knota tvingat alla att bänka sig framför Hedenhösarna, för första gången har Molly tittat på julkalendern. Och när klapparna flög runt i vardagsrummet som flygplan var Molly med och öppnade och pratade om varje sak, ville öppna mer, ville pröva alla saker, ville hjälpa alla att öppna, hon slet upp papper och sprang och hämtade saxar för att klippa upp snören. Hon fattade. Hon var med. På riktigt. Utan att mamma Knota visar, gör, öppnar, tindrar. Molly tindrade så bra själv, tjoade och hejade och hurrade och skrek över kälkar, nattlinnen, ridhjälmar och hästtidningar! Kanske tog hon efter lilla stora lillasyster som agerade härskarinna över papper, snören och paket, som tindrade och hurrade för varenda snöre hon fick tag på och var så glad och sprallig att hon flöt omkring som på ett tomtebloss.

Mimmi har öppnat så många dörrar för Molly. Bästa julklappen. Nu och alltid. Att Molly fattar jul. Iallafall denna gång. Och det gör att mamma Knota fyller på med ork och energi och maca och tar nya tag.

Image

En kommentar

  1. mormor&morfar · · Svara

    Jaa, det var verkligen en härlig julafton (som vi firade redan den 20!). Det gör vi gärna igen.
    Först utflykt med glögg och korvgrillning vid havet. Sedan paketöppning och Molly och Mimmi var precis så glada och uppspelta som du skriver. Fantastiskt!
    JULKRAMAR till er alla!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: