Det goda rådet

Idag träffade jag Malin Sävstam. Och tiden stannar och tårarna rinner. Och hon fyllde mig med kloka ord och visor. Och jag kom att tänka på så mycket som jag kände igen mig i. Trauman. På olika sätt. Alla trauman ser olika ut utanpå, men inuti kan de kännas på samma sätt. Jag flög så klart direkt tillbaka till de där åren, som jag för alltid kommer ha med mig som en balansgång på en skör tråd. Då allt var trasigt, hopplöst och ouppnåeligt. 

Mitt trauma kom smygande. Insikten sipprade in, sakta. Tog sig in, i cell efter cell. Allteftersom månaderna blev till år, fylldes jag av insikten. Men hoppet följde hela tiden med. På samma våg. Ett långsamt växande trauma. Som åt upp mig. Bit för bit. 

Under alla åren haglade det råd. Och de kommer fortfarande. Jag förstår det nu. Det man vill göra för en människa i kris är att råda. Så klart. Lösa problemen åt mig. Har du provat att ligga med benen i luften? Har du gett Molly homeopatdroppar i guld? Det var många och långa haranger av råd, hur jag skulle lösa mitt trauma. Jag kunde inte ta till mig det, minns att de rann av mig, men att jag samtidigt noterade varje stavelse i dem och tog dem till mitt hjärta och hoppades. Att Molly skulle vara som alla andra. Att hon skulle få ett syskon. 

Nu förstår jag råden. Men jag bad inte om dem. Jag försöker bara förklara hur det ligger till.  Lyssna klart och låta mig själv hitta svaren. Jag hittade svaren. När alla celler var fyllda av mitt trauma, då kunde jag se svaren, då uppenbarade sig förändringen, då kom svaret till mig. När jag var som mest uppfylld av det, uppäten av det långsamma traumat. Då accepterade jag situationen. Då kunde jag öppna mig för nya tankar. För förändring. För en annan väg att gå. En annan väg ut. Jag kunde tänka nytt. Då kom Mimmi. Och hela livet tog en ny vändning. 

Och jag tappade en av de två stora ryggsäckarna. 

Den andra är kvar. Där har jag inte ännu hittat svaren, ännu inte accepterat, ännu inte sörjt klart. Men jag har kommit på bit på väg.

Allt det där som hände kommer aldrig att försvinna. Man släpper inte sina trauman, man glömmer dem inte, men man går vidare. Starkare, gladare, friare. Som en ny människa. För jag är föränderlig, precis som den korta tiden jag lever i. Som en klump lera omformar jag mig, allt som händer och har hänt sätter sin prägel på mig, sätter spår i mig. Gör mig till ett med mina förutsättningar. Jag och mitt. Jag är glad för den lerklump som är jag. Och som Malin sa, det konstiga med livet är ju att jag finns, inte att jag inte finns.

 Image

3 kommentarer

  1. Åh, så glad jag är att du tittade in hos mig igen så jag hittade hit. Så starkt du skriver. Texten kryper in under huden och stannar kvar. Och fastän min resa ser och sett annorlunda ut så känner jag igen så mycket. I detta som är livet.

    1. Cecilia! Jag minns så väl artikeln i mama för länge länge sen, innan jag själv hamnade i att försöka få till ett syskon. Och hur jag mycket jag undrade hur det hade gått för dig! Och så hittade jag dig och din fina historia och fick dina fina råd innan adoptionen! Tack! Kram Maria

  2. Tack för den här hälsningen och den jag fick när du hittade mig. 😉
    Gläds att få följa dina tankar här. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: