Vi måste vara väldigt dåliga föräldrar

Eftersom folk säger till våra barn hela tiden. Som om vi är i skottzonen. Och våra barn är en måltavla. Veckans tema på Neurobloggarna är Uppfostran.

Vi har valt att inte ha så många regler och lagar och förmaningar. För att vi vill ha det så. För att vi tror inte på det. För att det fungerar inte på Molly. Vi försöker att medvetet skala ner alla nej och inte till så få som möjligt och istället välja våra strider och fokusera på det som är bra. Vi måste göra det, och vill göra det, det är en medveten överlevnadsstragi, för att ha ork över att ta tag i det stora, tunga, jobbiga, utbrotten och gråten och skriken, som vi slåss med i den dagliga vanliga trista vardagen. Det där som borde vara enkelt, är för Molly en gigantisk utmaning och blir för oss till ännu ett av de dagliga utbrotten som vi måste hantera och ta hand om. Därför väljer vi att ta det lugnt när det är lugnt. Och det är därför Molly får allt hon pekar på och får göra allt hon säger att hon vill. För att det händer så sällan. Vi tänder en stjärna på himlen varje gång det händer, varje gång hon uttrycker en vilja, en önskan, en känsla, ett behov, då är vi där, med öppna armar och uppmuntrar. Och peppar. 

Det är därför det är åt pepparn när andra vill in och stjälpa vår situation. Uppfostra våra barn. För ingen annan vet vad vi kämpar med, vad vi har att göra, vad som är vår plan. Det kan vara ett nitisk butiksbiträde som säger till mitt barn. Jag blir vansinnig. Säg till mig. Inte mitt barn. Du vet ingenting om mitt barn och vad vi gör dag ut och dag in för att få just vår vardag och vårt liv ska fungera.

Att vara förälder till ett barn med autismliknande tillstånd och utvecklingsstörning gör att jag bygger upp murar omkring mig och mitt barn för att skydda och förklara och försvinna. För att orka kämpa för mitt barn tills döden skiljer oss åt. Och det innebär att man kanske inte går på samma gamla gata av regelverk och förmaningar som man gör med ett barn utan diagnos, och det kanske kan tyckas på det ena eller det andra sättet för att det osynliga handikappet förvirrar. Men så är det. Med uppfostran. För oss.

Bild

2 kommentarer

  1. Känner igen. I synnerhet det där med att bli så innerligt glad och ivrig när barnet ens uttrycker en önskan, och verkligen vilja uppmuntra det! Belöna! Och så får man trista och oinsatta kommentarer från andra.

  2. Tina, ja, det är precis det där. Som gör det så svårt ibland. Det där att man inte ”får” göra som man gör med sina barn, trots att det är jag som vet bäst vad som funkar för Molly.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: