Livet med autismliknande tillstånd del 1

Maten inte god. För första gången i Mollys nioåring liv sa hon att hon inte tyckte om maten och sköt demonstrativt undan tallriken. Och så gick hon från bordet och lekte vidare med hästen, vagnen, dockan, och trehjulingen som hon haft sen hon var två.

Nästa dag kom det igen. Åh vilken fin ny tröja! utbrast hon när hon skulle klä på sig på morgonen. En morgon utan skrik, stress och oätna stekta ägg, oborstade tänder och en väntande taxi. Och så igen. Vilken fin tröja mamma!

Det går undan nu. Vissa dagar bara bubblar det ord från Molly och man sätter verkligen morgonkaffet i halsen när den långa meningen kommer: Mimmi och pappa sover. Då måste man viska och smyga.

Det finns där. Nånstans där inne. Och ibland kommer det fram. Och varje gång är en vinstlott. Varje gång tänker jag att NU! NU äntligen är vi där, vi kommer att få vår belöning, vi kommer att få PRATA med vårt barn. Borta är avgrunden, väggen, den tjocka stora genomskinliga väggen som står emellan mig och mitt barn. Sen kommer några fler meningar och jag känner hur jag bubblar över av lycka och tusen frågor gör sig redo att formuleras om allt jag missat och allt jag vill veta, allt vi inte fått svar på, allt vi fått gissa oss till svaren på, nu kommer det.

Och vips så är det över. Igen.

Bild

En kommentar

  1. mormor&morfar · · Svara

    Molly gör verkligen framsteg hela tiden, det ser vi varje gång vi träffas. Man blir bara sååå glad över detta.
    KRAM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: