Adoptionens pris

Jag har dragit mig för att trycka på play på ur.se. Och titta på den omtalade dokumentären Adoptionens pris. Nu sitter jag där i soffan, jag kisar för jag vågar inte titta, jag är helt torr i munnen, jag håller mig för hjärtat, mina knogar vitnar, för det gör så ont Så ont. Så ont. Att se. Hur vidrigt vidrigt fel det kan bli. 

”De glömmer er. Låtsas att ni inte lämnar dem. Att ni kommer tillbaka.” Det är det som föräldrarna får höra. De pratar som att barnen inte är där. Allt börjar alltså med att barnen slits upp med rötterna från allt som de är vana vid och blir lurade. Av dem de litade på allra mest. De tas från sin mamma och pappa, till nåt som är helt okänt. Ett okänt hotellrum. Så rädda, arga, ledsna, förtvivlade. Allt som de vet, borta.

Smärtan i mammans ögon när hon går. ”Efter tio dagar har du kommit över det” säger de till henne. Den största lögnen. 

Alla reaktioner flickan har är precis som de ska, hon reagerar på det hon varit med om, separationen, förlusten, lögnerna, besvikelsen. Det finns det ju inget annat logiskt sätt för henne att reagera på. Hon behöver tid, åratal av tid, hon behöver stöd, förståelse, kärlek, värme. Det är föräldrarnas förbannade skyldighet att ge. Allt. Vad är det för kallblodiga hjärtlösa själlösa adoptivföräldrar hon kommit till. Man skäms ju in i märgen. 

Och hur är det möjligt att flickan till slut hamnar på ett barnhem. Igen. I Danmark. Vårt grannland. Flickan med de tomma ögonen. Där själen fanns finns nu ingenting. Ingenting, det såg man i ögonen. 

Och i Etiopien får hennes föräldrar inget veta, fast det var med de villkoren de lämnade ifrån sig sina barn. Att de skulle få veta.

Ibland glömmer jag bort det som kan ligga bakom. För Mimmi är så självklar för oss. Hon är så levande och så full av skratt och livsglädje och sprulande energi, så uttrycksfull. Så full av liv. Vi har sån kontakt. Vår Mimmi och vi.

Men jag förstår att adoptionen har ett pris. Jag är helt chockad.

 

3 kommentarer

  1. mormor&morfar · · Svara

    Vi såg också programmet och blev mycket starkt berörda – och, som du själv skriver, chockade.
    KRAM
    Var rädda om varandra!

  2. Det var det vidrigaste jag sett. Hur kan man bemöta en flickas sorg med sådan kyla 😦 . Hur kan de få lämna bort ”sitt barn” till barnhem i Danmark? Kalla människor. Man lämnar väl inte bort sitt barn!!! Jag blir så arg o ledsen så tårarna sprutar. Att de inte skäms!!!

    1. Ja det var det värsta jag sett också. Man får liksom inte bort den tomma blicken. Men varför fixar inte socialen med familj till henne, eller ännu bättre i det här fallet, häver adoptionen. Så himla hemskt. Hur kan det vara möjligt att man kan hamna på barnhem i Danmark???? Vidrigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: