Ingenting var nånsin hennes

Mimmi levde på ett smutsigt golv, lekte i smutsiga soffor, i ett par rum på några kvadratmeter. Väggarna var gulnade av tiden som gått, av smuts och skit och tid och golvet var grått av dammet. Hon drack gröt som var så utspädd med vatten att den kunde drickas med nappflaska. Hon lärde sig tidigt att hålla den själv. Hon lärde sig tidigt att trösta sig själv. Med nappflaskan, i den fanns trösten. Hon var ett av många barn på barnhemmet. Där de minsta låg på en skitig madrass på golvet och skrek. Skrek av rädsla, hunger och törst efter närhet. I för stora kläder. Tills någon hade tid att plocka upp dem och stoppa en nappflaska i munnen på dem.

På madrassen med fem andra bebisar med bara några månader på nacken började Mimmis tid på barnhemmet. Utan mamma. Utan familj. Inte en leksak i sikte. Och utan en enda ägodel. Inte ens kläderna på den lillas kropp var nånsin hennes. Ingenting var nånsin hennes under hennes första år. Det är många dagar utan allt som vi tar för givet.

Kärlek kan man få på många sätt. Jag tror att Mimmi slogs med de andra barnen om att få bli upplyft. Jag tror att Mimmi lärde sig gå lite för tidigt för att kunna hänga med där det fanns en chans till närhet och en chans att få bli hållen. Tror att hon grät mycket, av längtan efter att komma nära. Och jag tror att alla barn på Mimmis barnhem kände mycket för varann. För varann var de enda de hade. 

Dammet, smutsen, tiden som satt i väggarna där Mimmi tillbringade sitt första år har präntat sig fast i mig. Många timmar, dagar och månader.

Eftersom hon inte hade nånting låter vi henne smaka sig fram på allt i livet precis så som hon vill. Vi låter henne känna sig fram, på sitt sätt, i sin takt, efter sin melodi med sina toner. Så som hon vill. Så som hon tycker är bekvämt. En av våra stora uppgifter och utmaningar är att ge henne det, låta henne pröva sina vingar. Hon har mycket att lära och vi också. Hon är som vilken tvååring som helst, med en enorm törst och hunger på livet och allt som rör sig runt henne. Hon vill känna, smaka, dricka, testa, allt. Hon kastar sig över livets beståndsdelar, om det så bara är en näve grus, en vattenmelon eller ett barnprogram på TV. Mimmi gråter när eftertexterna efter en kort tecknad film på bolibompa kommer upp. Hon gråter när vattenmelonen hon tuggar på är slut. Hon gråter när hon övar att turas om tillsammans med Molly. 

Och Mimmi skrattar. Ett skratt som är lika glatt och smittande som sin systers. Och tillsammans kiknar de av skratt. 

På barnhemmet var Mimmi en av många. För oss är hon en på miljonen. Vår vinstlott. Två skrapningar och till slut vann vi.

BildBildBildBild

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: