Utanför vår bubbla

Vi har hållit oss lite för oss själva det senaste året. Har stannat kvar i vår bubbla. Nu vill vi ut.

Det är då vi ser och påminns om vår verklighet. Molly har tagit gigantiska steg, hon har bestigit berg. Man tävlar ju bara med sig själv, men varför tävlar man egentligen? Varför måste man komma framåt hela tiden, varför kan man inte få stå still en sekund i det man kommit till?

Molly har pratat, lärt sig simma, duschat med stängd duschdörr, börjat visa känslor och kunnat prata om dem, blivit ledsen och blivit arg. Hon har lekt doktor för första gången. Kunnat säga nej att nu vill jag inte leka mera. Och hon klarat av en resa till Nigeria. Hemma i vår bubbla har vi ibland t.o.m sagt att hon är ju nästan normal. Vad nu det är.

När vi hänger med finfina kusinerna ser vi skillnaderna. Vilka hästlängder vi ligger efter. Och det sorgsna i det liksom sveper in mig i ett genomskinligt nät. Jag hör M prata och berätta och visa och jag känner en sån saknad. Av att Molly inte får vara likadan. 

Jag får inte fastna i det. Molly är sig själv och varje steg hon tar blir till guld som glimmar och det blir inte sämre glans för att andra barn går förbi henne i kön.

Jag vet mycket väl, alltför väl, att världen blir en bättre plats av att det finns olika människor. Men ibland är det tufft att känna att det ska vara just Molly och även Mimmi som fått uppgiften att få världen att inse att alla har en plats och ett värde och att alla bidrar till en mer förstående värld och ett mer tolerant samhälle. Där alla är lika mycket värda.

Bild

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: