Mickes pappa

Christer dog från sin familj när han var 46 år. Då var Micke 12. Vi bestämde oss för att åka vägen förbi Degerfors och hälsa på. Så gott det nu går att hälsa på. Kyrkogården är täckt av det grönaste gröna och lugnet och stillheten går rakt in i hjärtat. Vi ska hälsa på farfar. 

Vi har några kasslerbitar och lite potatissallad med för att sätta oss på bänken bredvid graven, in vid det stora trädet som skyddar farfars sista vila. Mickes pappa. Trädet är borta. Det enda som är kvar av det är årsringarna. Åren som gått. Medan bänken står kvar. 

Om inte farfar har fattar lite av den problematik som vi lever med dagligen, så vet han det nu… Där vid graven, vid bänken, i grönskan, i tystnaden händer det som brukar hända när Molly inte är helt i form. Och vi gör det vi brukar. Samlar ihop oss. Hittar vattenkannan och vattenslangen och gör det vi brukar göra. Vi har som tur är all vår packning med oss och kan lämna farfar utan ett spår av att vi varit där.

Om du inte visste hur vi har det innan vi kom på besök, Christer, så vet du det nu. Kanske kan vi få en osynlig hjälpande hand ibland, där från ovan.

BildBild

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: