Stoppa huvudet i sanden

Det är semester och på semestern gör man konstiga saker. Idag besökte vi en strutsfarm. Charmerande djur. Fåglar som inte kan flyga. Stora som dinusaurier. Och många var de.

Jag hittade förstås skylten där det stod att egen lunch fick man minsann äta vid kyrkans parkering. Alltså inte på strutsfarmen, för här ska man äta strutsburgare och strutsglass. Och då blev ju jag jättenervös och tänkte lura dem lite genom att köpa kaffe och macka, och smuggla med lunchen till Mimmi och Molly. Så jag smög omkring i butiken och caféet och plockade på mig strutskorv och mackor och kaffemuggar och gick och betalade. Fick vänta bra länge på att få mackorna värmda. 

Sen gick jag med min nya mockaväska på armen och en bricka med hett kaffe och varma strutsmackor på porslinstallrikar. Fram till dörren för att smyga ut och äta så att vi kunde smyga med den andra lunchen. Det blev inte så mycket smygande, för jag var första tvungnen att sätta ner brickan på golvet vid dörren. Och detta gjorde jag trots att den enda gästen som de hade i cafeét vänligt nog hade frågat om jag behöver hjälp. Men inte jag inte. Jag behöver ingen hjälp. Jag klarar allting själv. Jag är lite av en supermamma och superperson med magiska krafter som inte behöver någon hjälp. I alla fall inte med en sådan simpel sak som att öppna en dörr. Det har jag gjort förr. Och så småpratade jag lite med damen medan jag öppnade dörren, tog upp väskan och satte på armen och lyfte upp brickan. 

Krasch. Där i slow motion tappade väskan balansen (jag skyller på väskan) på armen som gör att kaffekopparna börjar dansa på brickan. Och dansar rakt ner i golvet och går sönder. Och mitt i kaffepölarna landar strutsmackorna och dränks. Min mockaväska fick en ny utsida. Kaffet gjorde mönster på både den och mina ben. Såg ut som både den och jag solat lite ojämnt den senaste tiden.

Personalen kommer springande med hink och mopp och damen som satt och fikade tycker att det är hennes fel för att hon inte propsade på att hjälpa mig öppna dörren. Jag får ett par sprillans nya strutsmackor och nya kaffekoppar och nytt hett kaffe, fast jag sa att jag kan äta de där kaffedränkta mackorna som hamnat på golvet. Sen kommer Micke och Mimmi och undrar var vi tagit vägen. Och hjälper mig att öppna dörren och vi smyger ut och äter våra strutsmackor och gömmer vår frysväska med kassler så att ingen ser att vi äter därifrån också.

Hädanefter kommer jag alltid tacka ja till hjälp.

BildBildBild

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: