Nu spökar mamman och jag igen. Jag känner sån övertacksamhet, och tacksamhetsskuld inför mamman. Vem är hon, var är hon, vad gör hon? Hur mår hon, hur gick det till? Varför? Vi får se hur Mimmi kommer att fundera när det gäller hennes bakgrund, det vi kan göra är ju att vara öppna för hennes ursprung, hennes land, berätta om Nigeria, folket, visa bilder, kanske kan vi fantisera tillsammans om hur hennes första mamma ser ut.
Det jag vill att hon ska veta är att hon var aldrig ensam på sin färd till oss, någon brydde sig så mycket om henne och var så rädd om henne och hennes överlevnad att hon kom till barnhemmet. Någon har kämpat för att just hon skulle överleva och komma vidare och få ett bra liv.
Lite senare kom hennes följeslagare E till barnhemmet också, de sov bredvid varandra och följe varandra. De följdes åt till utslussningshemmet och de fick sina nya mammor och pappor samtidigt och de följdes åt genom domstolsbeslutet och de flög hem till sitt nya land tillsammans, med sina nya mammor och pappor.
E och Mimmi.
