Vem har föddit henne?

När vi var i lekparken kom det fram en flicka och frågade Vem har föddit henne? Och jag skulle precis börja förklara att det har hennes biologiska mamma och jag är hennes adoptivmamma osv, när allt stockade sig i halsen och liksom fastnade där i en enda lång och för mig tjock tystnad. Kunde inte komma på vad jag skulle säga, hade inte tänkt ut det, är inte klar över hur jag ska tackla frågor som dyker upp. På nåt sätt gjorde denna en första oskyldig fråga från ett litet barn att jag kände att jag kommer aldrig aldrig bara få vara Mimmis mamma. Och trots att jag känner en övertacksamhet gentemot mamman som födde Mimmi, så kände jag ändå ett sting av att jag kommer aldrig riktigt upp till att vara hennes hundraprocentiga mamma. 

Så efter den långa tjocka tystnaden kom bara ett ynka ”någon” ut som svar. Sen dess har jag funderat på hur jag ska svara på just dessa typer av frågor. Vilka jag vet kommer att komma, och de kommer att komma närsomhelst, hur som helst. Först tänkte jag att jag ska svara att det är en annan mamma men att nu är jag hennes mamma. Sen tänkte jag att det är en mamma som bor i Nigeria men nu är jag hennes mamma. Sen gick jag igenom en fas när jag tänkte att jag kan bara inte nämna orden någon annan mamma när jag pratar om detta, det är ju jag som är hennes mamma. Och sen kom tacksamheten över denna mamma över mig igen och tanken på att hon kommer alltid finnas där på nåt vis både i mitt och Mimmis familjeträd. Kanske som en rot som växer i marken eller en blomma som slår ut en gång per år. Vi får se.

Sen tänkte jag att är det barn som frågar kanske jag bara säger att hon har en magmamma och så har hon mig, sin mamma.

Det här med frågorna som alltid kommer att komma från höger och vänster, bra och dåligt, kända och okända, de kommer så klart vara av olika karaktär och jag kommer att vara olika beredd på dem. Men det är lite av en rädsla för mig att råka ut för dessa frågor, jag känner mig utsatt, och stridsmunderingen är alltid på (inte bland folk jag känner så klart!), ibland tung att bära, och jag är alltid beredd på att känna mig påhoppad och ifrågasatt. Och jag är sämst i världen på att ha svar på tal. Vilket jag önskar så att jag hade. Men jag är helt säker på att med tiden kommer jag hitta svar på tal. 

När Mimmi vet mer om allt det här kommer så klart hon själv att få bestämma hur hon vill att vi ska prata om detta, inför kända och okända.

Adoptivskap är helt fantastiskt, men det ställer väldigt många frågor på sin spets, och det känns som att både barn och föräldrar kan hamna i ganska kluriga situationer, i en utsatthet som jag inte känner igen från det hemmagjorda föräldraskapet.

Bild

 

Min Mimmi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: