Som att hålla sin bebis nära och bli ett, de där självklara stunderna man har för att bygga upp sitt gemensamma nät. De stunderna får jag sno åt mig, några sekunder här och några där, när det bjuds. Det tar många sekunder att bygga upp ett tryggt gemensamt nät som täcker nio månader i magen, en förlossning, och ett första år. Året vi inte hade varann. Året då vi gick på olika vägar, i olika länder. Förlossningen vi inte har gemensamt. Vissa dagar är svårare att få till de där nödvändiga sekunderna på. Ibland tror jag aldrig vi kommer upp i samma sekunder av närhet. Ibland gör det ondare än andra dagar.
Jag vill ju bara hålla henne, vara nära henne, titta på henne, slita ut mitt mammahjärta och ge henne det.
