Eller var det kanske innan.
Någonstans brast allting i allafall under veckan som var. Kanske var det den vanliga kombon av för lite sömn, för mycket övertid, för mycket ensamtid, för lite egentid, för mycket skrik, för många missade toabesök, för många utbrott och för lite tålamod.
När snöstormen drog in i söndags var vi på Dalarö, hade unnat oss att åka hela vägen dit bara för att köpa världens godaste surdegsbröd. Och plötsligt drar det in, ovädret, och det är så vackert där ute vid havet att man nästan tappar andan och från den svarta dramatiska himlen snöar det pärlsocker som täcker sanden och det är alldeles alldeles tyst. Vi snubblar över en död mus, adjöss herr Mus. Hit kan jag flytta. Om inte annat så för att äta surdegsbröd och lyssna på tystnaden och bo i ett hus som heter Solglittret.
Nu vill vi inte ha mer snö/snöstorm den här säsongen. Nu längtat vi alla efter våren och
alla små vårblommorna – och att gungorna skall komma på plats igen, eller hur, Molly?
Då ringer mormor till dig, du vet – som vi kom överens.
KRAM