Tankar

Ibland tycker jag att det är så konstigt allt jag har varit med om. Ibland kommer tankarna på något av allt det som hänt under de senaste 5-6 åren. Så många dagar i almenackan som var fyllda av hopp och förtvivlan, första åren bakom en fasad, senare åren i många fall utan fasad. Utan fasad är det mycket lättare att bära allt man ska dra med sig. Men de första åren var det skönt att gömma sig och låta vardagen knalla på som om allt vore som det skulle, som ett glassigt magasin. Tänker ibland på alla dagar med olika typer av läkarbesök, allt flängande hit och dit, mellan Mollys utredningar och våra egna, hur kunde jag ens hålla isär det, och sen flänga tillbaka svettig, andfådd, ledsen, upprörd, till jobbet och formge några sidor med bilder på lyckliga perfekta mammor och mjuka söta goa nyfödingar. Och inuti var det mörkt. Tänker ofta på några speciella händelser. Tex när vi åker till BUP, efter att ha gjort några timmar på jobbet, och får det ödestigra beskedet om Mollys diagnoser. Vi tar en snabb lunch, och så tillbaka till jobbet, väl på plats så bryter jag i och för sig ihop, men plockar upp bitarna och jobbar på hela eftermiddagen och går på frilansmingel. Varför tog inte Micke och jag eftermiddagen ledigt och satte oss nånstans och lät oss sörja lite? Jag tänker ibland på hur knasig jag var som insisterade på att gå och sätta in vårt första ivfembryo själv, sa på jobbet att jag skulle på nåt med Molly över lunchen, och så sitter jag där själv i ett svart hål av hopplöshet när läkaren säger att alla våra 15 embryon som såg så bra ut har dött, utom möjligen ett halvdant. Och där sitter jag själv och läkaren undrar om jag vill ringa min man. Envist att tro att man ska klara allt själv, men jag hade läst på nätet att det var så enkelt, det här med ivf och återsättandet av embryon, och det är ju kanske när man har nåt att sätta tillbaka. Och sen går jag tillbaka till jobbet som i ett dimmigt töcken och formger några sidor mode för snygga gravidmagar. Tårarna kommer fortfarande när jag tänker tillbaka på toalettbesöket när vi skulle åka till Tunisien och jag såg blodet, och jag ramlade som en i en isvak och bara skrek. Tårar från samma öga rinner varje gång jag tänker på samtalet om Eniola, och första mötet med Eniola Mimmi Moa, men dom tårarna har helt annat innehåll! Alla dessa händelser, som att trä pärlor som blir till ett unikt halsband. Det är mitt liv. Alla pärlor tillsammans gör livet.

Nånstans skulle jag ju inte vara jag utan alla dessa erfarenheter och händelser som likt pusselbitar bygger ihop mitt liv. Så mycket i ryggsäcken att jag måste köpa en ny, större, snyggare för att få plats med allt! 

Bild

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: