Uppochnervändaveckan

Det är helt fascinerande hur mycket en veckan kan innehålla, hur mycket tempo det finns i en vecka, hur mycket som händer på en alldeles vanlig vecka. Den börjar med lite olika saker som springmask, diareé och feber, Mimmi skriker typ hela tiden och är vaken ett par timmar på nätterna och vi inte sover.

En dag var det läkarbesök inbokat på skolan för att ta upp det vi funderar på angående att vi vill och har velat kolla om glutenintolerans hos Molly. Under mötet kommer det upp att Molly ligger långt under i längd mot vad hon borde, så ja, nu får vi en glutenutredning och dessutom en tillväxtutredning och jag behövde inte ens tjata. Efter alla år och alla läkarbesök är det ganska konstigt att ingen har kollat Mollys kurva och funderat över den. 

Nästa dag vaknar jag av att Mimmi kräks i mitt ansikte, inte konstigt efter att hon de senaste ett par veckorna får i sig ungefär tre flaskor välling för att kunna komma till ro på natten. När jag torkat bort kräkande är det dags för Mimmi att klättra vidare och i nästa sekund sätter hon sig på mitt ansikte, med en blöja som är fullständigt kissfyllt. Ingen idé att ligga och dra sig där. Det var bara att gå upp.

Jag vågar inte gå och lägga mig om kvällarna för det enda jag minns av nätterna är att vi är uppe och försöker få Mimmi att somna om, det är svinkallt i huset, där står jag i mitt lilla linne och fryser och har ingen ork i kroppen what so ever, och Mimmi skriker och väcker Molly som skriker och börjar tända och släcka lamporna och öppna och stänga dörrarna. En av de sömnlösa nätterna vaknar vi av att Molly har fått diareé, alltså magsjukevattensprutslangdiareé, bara att byta lakan, kläder, och allting, och söva Mimmi och tränga ihop en av oss i Mollys lilla säng, för att minimera störandet av den andra.

Efter diareénatten är det vabdag. Sist det var vabdag var iallafalla farmor här och tog hand om Molly, jag hade aldrig klarat det annars, men nu fick jag minsann fixa det själv. Mimmi har bestämt sig för att inte sova på dagarna denna vecka, så runt halv fyra på eftermiddagen var jag helt slut i kroppen, och Mimmi i sitt sista ålande somnar till tonerna av mitt avgrundsdjupaste vrål.

En dag var det hörselundersökning på Huddinge sjukhus. Får inte i Mimmi nån mat innan det är dags att gå, Mimmi skriker hela morgonen och det är öronbedövande och går rakt in i själen och hackar sönder ens förstånd. Försöker samla ihop allt jag måste ha med, vilket blir en kamp då hon skriker och jag kan inte tänka och tiden går och jag vet att om jag inte kommer iväg så hinner vi inte. Micke råkar ringa precis då, och det brister fullständigt, så resten av hans dag går år att läsa på om anknytning och fundera ut en lösning på det hela! Hur som, jag är ingen van och ingen road bussåkare, men sätter mig på bussen till Huddinge och hoppas på att hon inte gallskriker alltför mycket. Det gör hon inte. Kommer fram. Sätter mig på en bänk, ger Mimmi mat, och får sällskap av en äldre gubbe, som vill ha sällskap helt enkelt. Och där kom första repliken: ”Jag ser att hon har varit utomlands!” Och jag finner mig inte, utan matar vidare och småpratar, och sen får Mimmi en tjuga att köpa nåt gott för, och det gick inte att inte ta emot den, fast jag försökte övertyga gubben om att det är lugnt, vi klarar oss. Vi kommer in på läkarbesöket och Mimmi verkar inte höra ett enda pip som de försöker med. Aha, hon är förkyld säger de efter 20 minuters pipande och 20 minuters väntande på läkaren. Ja, men då kan vi inte göra nån undersökning. Nähä, det är bara att sätta sig på bussen hem igen. Och får under resan koordinera om mötandet av Mollys taxi, då jag inser att vi hinner inte hem tills hon kommer hem. Batteriet på min telefon lyser rött, så Micke ringer skolan, som ringer taxibolaget, som ringer taxichauffören som ringer mig. Jag plockar upp henne vid brandstationen i Farsta. Detta besök till Huddinge tog mig alltså fyra timmar. På kvällen åkte Micke och köpte sig en ny liten bil, så att jag kan ha vår bil hemma vid nästa läkarbesök. Mr Perfekt, vad ska man säga!

Och som en snöflinga som faller från himlen kom vinterns första depression och kröp sig in under skinnet. Jag satte nästan i halsen när jag pratade med syster på Mallis och råkade titta ut genom fönstret och såg snöstormen. Mitt hjärta sjönk. Dagen innan hade vi precis äntligen lyckats få tag på regnkläder till Mimmi. Nu blir det ut igen och leta vinterkläder och för mig finns det bara dåligt väder, inga dåliga kläder! 

En annan dag tänkte vi att vi måste kolla hur det går med Mimmis process här i Sverige, och Micke ringer tingsrätten som svarar att det skickades till socialförvaltandet för tre veckor sen. Varav jag ringer socialförvaltandet som svarar att de har inte sett våra papper. De har alltså kommit bort, vårt case är inte att finna. Tingsrätter faxar över allting samma dag. Och vi får besked att socialförvaltandet kommer nu att begära förlängning för de hinner inte klart med sin del av kakan inom den tid tingsrätten har satt upp. Så nu är vårt ärende uppskjutet, precis som vår planerade julresa till Mallorca. Jag blev så arg när jag läste mailet att jag satte mig och skrev ett långt svar, som jag sen slängde, MEN som vi tillsammans ska svara på, och uttrycka oss på ett bra sätt att vi är inte nöjda med hur det har hanterat vårt ärende.

Jag är ganska nöjd med veckan! Nu packar vi ner den och åker och vilar (haha!) upp oss några dagar. Men jag lovar jag ler, men jag kanske inte gapskrattar när vi är vakna halva nätterna och står och försöker hitta på sätt att få Mimmi att sluta skrika och somna om, i tunt linne, barfota och utan kraft i armarna.

BildBildBildBildBildBildBildBildBild

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: