Vi måste prata om Kevin

Så heter en av två filmer vi sett denna veckan som grep tag i mig så mycket att jag låg och tänkte på den till långt in på natten och det kröp i hela kroppen av obehag och den följde med mig i flera dagar efteråt. Man kan väl säga att det handlar om en anknytning som kom av sig. Det uppstår aldrig en anknytning mellan mamman och sonen och man riktigt ser i filmen hur de inte känner nåt för varann. Blicken pojken har går rakt igenom tvrutan. Allt blir värre och värre och (om ni ska se filmen så sluta läsa här). Under sin uppväxt har han varit intresserad av att skjuta pil, och en dag låser han alla dörrar i sin skola och skjuter eleverna med pil. Det är så vidrigt och det väcker verkligen tankar om hur det kan bli. Och vem ska man skylla på, är det någons fel? Man kan riktigt känna hur mamman kämpar med skulden och slutet på filmen är om möjligt ännu vidrigare. Den kröp verkligen innanför skinnet.

Nästa film var en härlig feelgood-film! Sån kontrast till Kevin. Hotell Marigold, om ett gäng äldre människor som åker till Indien och bor på ett hotell och filmen är så klok och tänkvärd och rolig och mycket de sa gick rakt in i hjärtat på ett klokt sätt. Nice!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: