Jag lovar jag ler!

Ja, det är ju galet att det kan vara så hysteriskt ibland, när man ska vara hemma i lugna vrån och anknyta! Denna veckan tar priset sen vi kom hem, med ett uppochnervänt hem, tack och lov kom vi fram till att en flytt när vi precis landat från Lagos skulle vara galet. Det började med att bilen gick sönder, två trafikljus från Uffe och Sofia, som snällt hämtade oss där vi stod strandade vid vägkanten. Vi kände oss faktiskt väldigt hemma just i den situationen, helt lugna och avslappnade och t.o.m lite glada, för det tog oss tillbaka till Nigeria för ett litet tag, där trassliga saker längs vägen var en del av vardagen. Lite komplicerat blev ju dagarna som följde för Micke som har liftat med kollegor, testlånat en bil, åkt buss och taxi för att komma hem till en möte med socialpersonen som vi gjorde utredningen med. Med andan i halsen berättade vi om vår resa och trodde att vi skulle få ett papper som vi behöver till tingsrätten, men det kommer tydligen sen, efter ett nästa möte som vi ska ha. 

Bilen ligger inlagd, och det förändrade planerna, det och Mollys tuffa dagar och tuffa nätter just nu, vi stannar hemma i helgen och landar. Vi inser att vi måste fortsätta landa i allt detta nya som vi står inför och behöver boa in oss lite mer i vår soffa.

OK. Sen BVCbesök, samma sköterska som följt oss och Molly och gett oss remisser till diverse läkare, bra och mindre bra, men det känns lite som att runda av det hela genom att träffa henne. Kanske var det så att hon inte visste så mycket om vad som var Mollys utmaning, kanske vet hon inte så mycket om adoptivbarn och anknytning. Men det som vi för alltid tagit med oss från henne är att hon låter alla barn vara olika och vara det som de är och det är ok. Det är en sån otrolig skön inställning, som vi anammande redan när Molly INTE tog sina första stapplande steg som hon skulle enligt böckerna, och BVCskötersskan hejade på oss ändå och lät oss känna att det är ok. 

Nästa punkt på veckan var läkarbesöket, det fruktade, där vi hört en massa historier om hur familjer blivit bemötta. Fruktansvärda saker. I Sverige idag. Vi hade tur, Farsta är mångkulturellt, det var ett bra första läkarbesök. Vår lilla tjej är 80 cm lång, och väger 11,815 kg, (11,835 om man räknar med briohunden som hon vägrade släppa!) Alla leder sitter där de ska, reflexerna är som de ska, höfterna sitter där de ska och så vidare. Och det kommer så klart en fortsättning på navelbråcket. Det är inget farligt och hålet i magen kommer inte ge henne smärta eller så, så vi kommer helt enkelt gå på skönhetsspåret. Återstår att se hur mycket vi måste jobba innan vi får igenom en operation. 

Men jag säger som Micke och Charlie Persson, jag lovar jag ler! Och så säger jag som Suzzie Tapper, det finns mirakel!

 

En kommentar

  1. mormor&morfar · · Svara

    Prövningar, stora som små – de gör er starka. Ni är fantastiska!
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: