Special children

Ett besök på ett barnhem för barn med handikapp hade vi på schemat idag. Kl 9 packade vi in oss, fem timmar senare satt vi fortfarande i bilen, i bilköer, på vägar för två filer med som nu hade minst 6 filer och allt i en enda röra. Vi passerade trasiga bilar, uppbrända bilar, en flera kilometer lång kyrka, och bilar därefter, lastbilar, motorcyklar som åker i motsatt riktning på vägen, folk som går, hoppar i och ur bilar, lastbilsflak fullastade med människor. Och så vi i bilen, inte förberedda på en sån lång bilfärd, vi delade på en macka, en energybar, och en chokladbit. Molly hade sin termos med ett paket nudlar och Mimmi två portioner gröt. 

Efter 6 timmar i bilen kom vi fram till barnhemmet. Först bryts man nästan ner av det sorgliga i det hela, barnen som sitter där och vaggar sig själva i soffan, i rullstolen, går omkring, ropar nåt. De berättade om barnen med autism och då var det nära att det brast. Trodde faktiskt inte att de visste vad det var, vet inte om de vet det. De berättade om hur de jobbar med barnen, men jag vet inte vad jag ska tro… Dessa barn och de andra där på hemmet var övergivna och hittade nånstans, och ingen vet var de kommer ifrån, eller vem som är föräldrarna och dessa barn kommer aldrig vidare till adoption, det finns ingen plats för dem i världen. Det är så hårt att se. Men den här organisationen har gett dem ett hem, sysselsätter dem, utbildar så mycket det går, och, som föreståndaren sa, ger dem hopp.

Vi köpte några halsband och armband och några korgar som barnen tillverkar. Och hemmet går runt endast på donationer, så det fick de. 

Det var mycket för Molly att ta in, återigen. Hon drar sig undan och bondar med sin docka, sin livlina här. Hon är helt otrolig att ha med på resa, och på denna resan som är så speciell, vi fattar inte var hon får kraften ifrån. Som idag, allt som allt satt vi i bilen från 9-19, med en timme på barnhemmet och en halvtimme i en mataffär. Hur gör hon det? Hon sitter där, äter lite, tittar lite, lekar med sin docka, spelar på sin ipad! Men när hon verkligen ledsnade, sa hon iallafall ”framme snart?” – och vi kan inte annat än hålla med – ja, framme snart..

Det var väldigt gott med nudlar och tonfisk ikväll!

Bild

Molly drar sig undan och tar en stund för sig själv.

Bild

Pappa blev rörd när han fick en ny kompis som gärna ville ha lite sällskap.

Bild

Samtidigt som vi var på besök, hade barnhemmet också besök av en grupp barn från en kyrka. Barnen fick en genomgång av sin lärarinna om vad ”special children” betyder, och de speciella barnen visades upp, med sina olika syndrom, ett efter ett. Vi förstår poängen, att skapa förståelse hos de ”normala” barnen, men det var verkligen beklämmande att se den här ”uppvisningen”.

 

 

2 kommentarer

  1. Oj, vad ni får se och vara med om många omtumlande saker. Behövs säkert mycket tid för att smälta allt, även för mamma och pappa M&M? Många kramar

  2. Jag känner tårarna komma… och jag sitter bara och tittar på bilder och läser vad ni skriver…
    Imagine all the people…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: